Hoppa till innehåll
När det första numret av High Times nådde Yippierörelsens högkvarter 1974 hade Steve DeAngelo redan börjat smuggla colombiansk Gold och thailändska Thai sticks. Kort därefter började tidningen publicera bilder på leveranser som han själv just hade fört in i USA – utan att han först förstod varför.
Det var sent på kvällen, vid nio eller kanske tio, när skåpbilen rullade fram till Yippierörelsens högkvarter på 9 Bleecker Street. Området, strax intill Bowery, var på den tiden centrum för New Yorks ökända slumkvarter.
Vi bar snabbt in kartongerna utan att fråga vad de innehöll. Själv var jag där för att göra upp med Dana Beal efter de fyra pund jamaicansk cannabis han hade låtit mig ta på kredit efter smoke-in-demonstrationen den 4 juli i Washington D.C.
Ett rakblad skar genom tejpen och kartongen öppnades. Blanka sidor lyste upp rummet.
High Times.
Där fanns cannabis – vår älskade men ständigt missförstådda planta – presenterad i ett påkostat magasin tillsammans med reportage om den nya kultur vi höll på att bygga upp i källarlokaler, parker och på gator runt om i landet.
1974 var magasin fortfarande platsen där USA bestämde vad som var viktigt. Att plötsligt se oss själva där, i tryck, fotograferade och värda att uppmärksammas, var en bekräftelse vi aldrig tidigare hade fått.
Vi skrattade, jublade och skickade tidningen mellan oss på samma sätt som man skickar runt en joint.
Något som länge hade levt under ytan hade precis klivit fram i ljuset.
Bara några veckor tidigare hade jag varit en ung kille från Washington D.C. som haft turen att få vara en del av Yippierörelsens kaotiska arbete under evenemanget på National Mall. Jag hjälpte till att flytta människor, utrustning och hundratals joints under firandet av USA:s nationaldag den 4 juli.
När demonstrationen var över gav Dana mig fyra pund jamaicansk cannabis och sa åt mig att göra något vettigt med den.
Det gjorde jag.
Jag sålde allt, tjänade pengar på affären och återvände sedan till New York för att betala tillbaka honom. Av en ren slump råkade jag vara där just den kväll då det allra första numret av High Times anlände.
Yippierörelsen som jag hade blivit en del av var mindre en traditionell organisation och mer ett löst sammansatt nätverk av radikaler, rebeller, langare och ungdomar på flykt från samhällets normer.
Rörelsens historia sträckte sig tillbaka till 1968 och profiler som Abbie Hoffman och Jerry Rubin. Samtidigt bar den fortfarande spår av splittringen efter det demokratiska partiets nationella konvent i Miami 1972, då interna konflikter ledde till att en utbrytargrupp kallad Zippies bildades.
Bakom den gruppen fanns Tom Forcade – ett namn som nästan hade fått mytisk status. Han nämndes sällan öppet, utan snarare i viskningar och antydningar. Nu hade han plötsligt dykt upp i New York igen, den här gången som mannen bakom High Times.
Informationssvälten
Före den där kvällen var tillförlitlig information om cannabis nästan lika svår att få tag på som själva växten. Det som kallades ”drogundervisning” bestod mest av skrämselpropaganda i samma anda som Reefer Madness. Nästan all seriös kunskap om cannabis hade rensats bort från skolbibliotek och offentliga bibliotek.
Som tonåring brukade jag lifta till University of Maryland, smyga in i bibliotekets arkiv och läsa gamla mikrofilmer. Där hittade jag medicinska artiklar från 1800-talet, skrivna av läkare och forskare som sakligt beskrev cannabis långt innan växten demoniserades och förbjöds.
När High Times dök upp gjorde tidningen därför mer än att bara uppmärksamma vår rörelse.
Den satte punkt för en lång informationssvält.
Ett nytt sätt att tala om cannabis
High Times förändrade också vem som fick komma till tals. Plötsligt intervjuades en cannabislangare med samma respekt som vilken annan yrkesperson som helst – genom seriösa frågor och raka svar. Dessutom var det en kvinnlig langare.
För en generation som vuxit upp med skrämselkampanjer, propagandafilmer och pseudovetenskap var det ett radikalt perspektiv. Tidningen behandlade vårt arbete som ett riktigt arbete och våra erfarenheter som värda att lyssna på.
Samtidigt breddade den bilden av vad cannabis kunde vara. Ett av de tidiga reportagen handlade om papper tillverkat av hampa och målade upp en framtid där växten inte bara förknippades med rus, utan också med fiber, bränsle, livsmedel och medicin.
Den kombinationen – respekt för människorna och respekt för växten – började spräcka förbudspolitikens ensidiga syn på cannabis.
Min roll växte
Samtidigt växte min egen roll. Ju djupare jag drogs in i Yippierörelsen, desto mer involverad blev jag i cannabishandeln.
New York erbjöd något som Washington D.C. saknade – ett utbud av exklusiva cannabissorter som knappt gick att få tag på någon annanstans. Där fanns colombiansk Santa Marta Gold, gyllene som en soluppgång med en kådig doft av tall. Klibbiga buntar av söta Thai sticks, väldoftande nepalesiska Temple Balls, små linnesäckar fyllda med libanesiskt hasch och mörkröd Cherry Oil.
Jag började ta med mig dessa sällsynta produkter tillbaka till Washington D.C., och affärerna tog fart.
Jag var inte längre en smålangare som sålde gram för gram. Jag hade tillgång till ett nätverk och produkter som få andra kom över. Varje resa tillbaka till hemstaden gav mig fler kunder, större erfarenhet och starkare kontakter inom en värld som jag tidigare inte ens visste existerade.
På många sätt blev High Times en spegel av den resa jag själv höll på att göra.
Sambandet blev tydligt
Till en början kändes det nästan kusligt.
I varje nummer publicerade High Times ett mittuppslag – inspirerat av Playboy, men där huvudpersonen i stället var cannabis. Växterna fotograferades med omsorg i genomtänkta miljöer, badande i perfekt ljus och med glittrande trikomer i fokus.
Och gång på gång hände samma sak.
Ungefär fyra månader efter att en leverans hade passerat genom mina händer dök exakt den cannabisen upp på tidningens mittuppslag.
Inte något som liknade den.
Samma cannabis.
Det upprepades tre eller fyra gånger i rad, tills det inte längre gick att avfärda som en slump. Affärerna som pågick bakom kulisserna inom Yippierörelsen och de glansiga sidorna i High Times visade sig vara två delar av samma flöde.
”Fyra månader efter att en leverans hade passerat genom mina händer dök exakt den cannabisen upp på mittuppslaget. Inte något liknande – samma cannabis.”
När bitarna föll på plats
Det tog ungefär ett år innan jag förstod hur allt hängde ihop.
Då insåg jag att fyra månader också var den tid det tog att producera ett nummer av High Times. Jag hade dessutom hunnit vinna tillräckligt mycket förtroende för att förstå att Tom Forcade inte bara skrev om cannabissmuggling – han var själv djupt involverad i den, och på en helt annan nivå än jag först hade anat.
Jag fick ta del av en liten del av hans enorma leveranser, och det blev som att kliva på ett snabbtåg.
Större delen av vinsterna återinvesterades i D.C. Yippie. Vi hyrde ett gammalt townhouse och fyllde det med en brokig skara udda personligheter, rebeller och människor på flykt från myndigheterna. Huset blev en samlingsplats och en språngbräda för det som med tiden skulle utvecklas till den moderna rörelsen för cannabisfrihet.
Femtio år senare
Femtio år har gått, men jag minns fortfarande känslan när de första exemplaren av High Times packades upp. Doften från de fuktiga kartongerna, ljudet av rakbladet som skar genom tejpen och insikten som slog mig i samma ögonblick – att vår underjordiska rörelse höll på att kliva upp på USA:s största scen.
High Times skapade inte den kultur vi levde i.
Men tidningen gav den en röst. Den speglade vår verklighet, visade upp den för omvärlden och behandlade både människorna och cannabis med en respekt som vi sällan hade mött tidigare.
För en ung kille från Washington D.C. som försökte hitta sin plats i världen betydde det mer än jag då kunde förstå.
Det var ett budskap om att vår värld också förtjänade att få finnas i dagsljuset.
Läs originalartikeln här!
