Stockholm Medical Cannabis Conference

Gärna misstroendevotum – men sen då?

Det är en prekär situation vi står inför när misstroendeförklaringen lyfts mot Morgan Johansson 3 månader innan valet. Christian Engström frågar sig vad som händer om justitieministern nu blir utbytt.

Gängkriminaliteten har spårat ur så totalt att oppositionen känt sig tvungen att ställa ett misstroendevotum mot justitieminister Morgan Johansson. Det är i och för sig rimligt och sakligt motiverat. Morgan Johansson har misslyckats fullständigt med att få kontroll över gängvåldet. Men oppositionspartierna står precis lika handfallna de också. Varken regering eller opposition vågar vända på stenen som det står ”narkotikapolitik” på. Gängen kommer få behålla alla miljarder de tjänar på narkotikamarknaden, vare sig vi får en ny minister eller en ny regering eller har kvar samma. Och då kan man ju fråga sig vad det är för vits med att ställa ett misstroendevotum.

Att vi behöver fler poliser, hårdare straff på vissa brott, domstolar som vågar döma och minskade straffrabatter är i princip alla riksdagspartierna överens om. En del steg i den riktningen har också tagits, även om det går långsammare än man skulle förvänta sig som medborgare.

Annons
Headshopsweden

Men så länge narkotikamiljarderna finns kvar som gängens basinkomst, kommer det inte hjälpa med fler poliser och effektivare polisarbete. Det är nödvändigt, men det är inte tillräckligt för att knäcka gängen. Det är viktigt att så många som möjligt av de gängkriminella killarna som mördar, skjuter och spränger blir dömda och sätts bakom lås och bom. Det ska vara polisens och hela rättsväsendets högsta prioritet.

Men tyvärr minskar inte den totala gängkriminaliteten av att några av busarna tas av banan, eftersom det omedelbart dyker upp nya killar som är beredda att fylla varje lucka som uppstår i de kriminella organisationerna. Det är den främsta lärdomen från polisens stora Encrochat-tillslag. Där lyckades de fängsla hundratals gängkriminella, inklusive flera ledare i den kriminella miljön. Det var bra gjort i och för sig. Men det ledde inte till någon nedgång i vare sig narkotikamarknadens storlek eller antalet skjutningar och sprängningar. Luckorna som uppstod i de kriminella gängen fylldes omedelbart av nya killar som tog ett steg uppåt i hierarkin, och verksamheten fortsatte som tidigare.

Kan vi inte bryta nyrekryteringen till gängen blir det som att försöka tömma en havsvik med en hink. Då spelar det ingen roll hur fort man öser, för det rinner till nytt i precis samma takt. Och så länge pengarna från narkotikamarknaden finns kvar och lockar, kommer det aldrig vara brist på unga killar som är beredda att välja den kriminella vägen till lättförtjänta inkomster.

Det som gör det så frustrerande att lyssna på politikerna i både regering och opposition, är de inte vågar ta upp frågan om pengarna som driver gängvåldet. Dogmen om nolltolerans och det narkotikafria samhället är fortfarande överordnad verkligheten hos politikerna.

”Om tio år är Sverige narkotikafritt” sa Morgan Johansson när han tillträdde som minister 2002. Det låtsas han fortfarande tro varje gång han uttalar sig. Trots att han rimligen måste veta bättre efter att ha misslyckats i tjugo år. Och fastän oppositionen med rätta påpekar misslyckandet, vill de i allt väsentligt fortsätta med precis samma politik. Den restriktiva narkotikapolitiken ligger fast, trots att den ger de kriminella monopol på en mångmiljardmarknad.

Det finns ingen enskild åtgärd som helt löser problemet med gangstervåldet. Men kan vi minska pengaflödet till gängen blir de försvagade. Kommer det in mindre pengar totalt blir det färre som kan försörja sig som heltidskriminella. Då förändras maktbalansen i förorterna till polisens fördel. Då kan rättsväsendet få en chans att hantera den gängkriminalitet som blir kvar.

Cannabis står för ungefär hälften av de kriminellas narkotikainkomster enligt polisen. Om vi gör så att cannabis kan säljas lagligt under reglerade former tappar gängen det mesta av den inkomsten. Det vet vi, inte bara från sunt förnuft, utan även från praktiska erfarenheter i länder och amerikanska delstater som har legaliserat cannabis.

Vi vet också att det inte händer några katastrofer när man legaliserar cannabis. Det är nu tio år sedan de första amerikanska delstaterna legaliserade, och himlen har inte fallit ner. Ingen delstat som har legaliserat har ångrat sig och återinfört förbudet. Totalt har tjugo delstater legaliserat, och fler är på gång. I Europa har Tyskland bestämt att de ska legalisera, och fler EU-länder kommer att följa samma väg.

Att låta cannabis säljas lagligt under kontrollerade former är inte ens någon konstig eller radikal politik längre, i ett internationellt perspektiv. Men i Sverige vågar varken regeringen eller oppositionen ens ta upp tanken. Trots att den gamla politiken lett till ett läge där Sverige har i särklass flest gängskjutningar i hela EU, och problemen förvärras år från år. Och trots att det är uppenbart att det behövs nya grepp, eftersom mer av samma politik bara kommer fortsätta leda till mer av samma problem.Vi vet att det finns en åtgärd som vi inte har prövat, och som skulle slå hårdare mot gängen än allt annat som har föreslagits i debatten tillsammans. Men så länge inget parti i riksdagen ens vågar föreslå att vi ska utreda effekterna av vår nuvarande narkotikapolitik, lär våldet och skjutningarna fortsätta.

Så även om misstroendevotumet mot justitieministern i och för sig är sakligt motiverat, är det svårt att se det som något annat än politisk teater så länge oppositionen inte har någon bättre politik att föreslå. Vi väljare och medborgare förtjänar bättre. Låt omröstningen i riksdagen gå hur den vill, för det spelar ingen större roll vem som är justitieminister om politiken ändå blir densamma.

Det vi behöver är ett riksdagsparti som vågar ta pengarna från gängen. Men ännu så länge finns det inget sådant.