Hoppa till innehåll
På en tidigare amerikansk flygbas odlas industrihampa i jord som förorenats av giftigt brandskum. Växtens uppdrag är inte att bli rep, kläder eller CBD-olja, utan att suga upp PFAS ur marken. Forskningen visar att hampa kan fånga vissa evighetskemikalier – men också att växten inte är någon magisk dammsugare.
Industrihampa brukar beskrivas som en råvara för textilier, byggmaterial, livsmedel och bioplast. I norra Maine i USA har växten fått ett betydligt smutsigare arbete.
Där odlar forskare och medlemmar ur Mi’kmaq Nation hampa på mark som tidigare tillhörde Loring Air Force Base. Under årtionden användes delar av området för brandövningar, där stora mängder brandskum innehållande PFAS hamnade i mark och vatten.
Nu undersöker forskarna om hampans rötter kan hjälpa till att fånga upp föroreningarna.
En flygbas lämnade gifterna kvar
PFAS är ett samlingsnamn för tusentals syntetiskt framställda ämnen som har använts i bland annat brandskum, textilier, kosmetika, matförpackningar och industriella processer.
Ämnena tål både värme, fett och vatten. Det har gjort dem användbara – men också extremt svårnedbrytbara. Kol-fluorbindningen i många PFAS-föreningar är så stark att ämnena kan finnas kvar under mycket lång tid i miljön. Därför kallas de ofta evighetskemikalier.
Loring Air Force Base stängdes 1994. Marken där försöken pågår överfördes senare till Aroostook Band of the Mi’kmaq Nation. Men militärens föroreningar följde med på köpet.
Projektet började ta form 2019, när representanter för Mi’kmaq Nation och organisationen Upland Grassroots kontaktade Connecticut Agricultural Experiment Station. Tanken var att pröva fytosanering – en metod där växter används för att ta upp, binda eller begränsa spridningen av miljögifter.
Därför valde forskarna hampa
Hampa har flera egenskaper som gör den intressant på förorenad mark. Den växer snabbt, producerar mycket biomassa och har ett omfattande rotsystem. Växten tar dessutom upp stora mängder vatten, vilket kan hjälpa den att fånga rörliga ämnen ur både jord och grundvatten.
Den odlas inte heller vanligtvis som djurfoder på samma sätt som flera andra grödor. Det minskar risken för att boskap äter växter som samlat på sig föroreningar.
Försöken visade att hampa kunde ta upp flera PFAS-föreningar. På området identifierades 28 olika PFAS-varianter och tio av dem återfanns senare i den skördade hampan.
Upptaget var dock inte jämnt fördelat. Hampa verkar lättare kunna absorbera kortkedjiga och mer vattenlösliga PFAS-föreningar än långkedjiga ämnen som binder hårdare till jorden.
Växten flyttar giftet – den förstör det inte
Här kommer den viktiga detaljen som lätt försvinner bakom lockande rubriker: hampan bryter inte ned PFAS.
När växten tar upp ämnena flyttas föroreningen från marken till rötter, stjälkar och blad. Efter skörden står forskarna därför med en hampaplanta som själv har blivit förorenat avfall.
Den kan inte användas till mat, djurfoder, kosmetika eller cannabinoidprodukter. Även användning i textilier och byggmaterial kräver stor försiktighet, eftersom PFAS annars riskerar att spridas igen när produkterna slits, bränns eller kastas.
En forskningsöversikt från 2026 uppskattar att fältförsöket vid Loring endast avlägsnade omkring två procent av den totala PFAS-mängden i jorden genom upptag i växterna. Resultatet visar att metoden fungerar i princip, men att hampa ensam inte kan lösa problemet.
Det är alltså mindre fråga om en dammsugare och mer om en pincett.
Nanopartiklar ska hjälpa hampan
En stor del av föroreningen sitter kvar eftersom vissa PFAS-molekyler binder hårt till jordpartiklar och därför inte blir tillgängliga för växtens rötter.
Forskare vid bland annat Yale University, University of Minnesota och Connecticut Agricultural Experiment Station undersöker därför om små partiklar kan hjälpa till att frigöra ämnena. Försöken omfattar kiseldioxidbaserade nanopartiklar och så kallade carbon dots – mycket små kolpartiklar som kan påverka hur PFAS rör sig i jorden.
Målet är att göra fler PFAS-föreningar tillgängliga för hampan utan att samtidigt öka spridningen till grundvattnet. Tekniken befinner sig fortfarande på forskningsstadiet och är inte redo att användas i stor skala.
Projektet har samtidigt vuxit. Från 2025 ska samarbetspartnerna använda ett fyraårigt anslag på 1,6 miljoner dollar från USA:s miljömyndighet EPA för fortsatt odling och för att undersöka hur PFAS kan avlägsnas ur den skördade växtmassan.
Vad gör man med den förgiftade hampan?
Om hampa ska användas för sanering måste hela kedjan fungera. Det räcker inte att skörda plantorna och lägga dem på en hög.
Att deponera växterna riskerar att skjuta problemet framför sig. Kompostering är olämplig eftersom PFAS då kan återföras till marken. Förbränning kräver tillräckligt höga temperaturer och avancerad rening för att föroreningarna inte ska spridas genom rökgaser eller aska.
Forskarna undersöker därför metoder för att skilja PFAS från växtmaterialet och därefter behandla ämnena separat. Om det lyckas skulle hampan kunna fungera som ett biologiskt insamlingsverktyg: först drar växten upp föroreningen ur marken, sedan tas kemikalierna bort ur biomassan.
Det är först när även det sista steget fungerar som metoden kan bli ett verkligt saneringsalternativ.
Samma problem finns i Sverige
PFAS-föroreningar är långt ifrån en amerikansk angelägenhet. Statens geotekniska institut, SGI, uppger att dricksvattentäkter i bland annat Ronneby, Tullinge och Uppsala har förorenats.
Brandövningsplatser där PFAS-baserat släckskum har använts hör till de viktigaste utsläppskällorna. Enligt SGI ligger fler än 200 svenska brandövningsplatser i närheten av vattenskyddsområden och kan innebära en risk.
Sverige undersöker redan växtbaserade saneringsmetoder. I ett fullskaleförsök har poppel och salix använts för att ta upp PFAS ur jord och grundvatten, med särskilt upptag av kortkedjiga föreningar. Industrihampa skulle därför kunna vara intressant även här, åtminstone som en gröda att jämföra med andra saneringsväxter.
Svenska förhållanden, hampasorter och jordtyper skulle dock behöva studeras innan några slutsatser kan dras.
Från problemväxt till problemlösare
Hampa har under större delen av modern tid behandlats som ett juridiskt problem på grund av sitt släktskap med marijuana. Vid den tidigare flygbasen i Maine är rollerna omvända: det är marken som är problemet och cannabisplantan som förväntas hjälpa till.
Forskningen befinner sig fortfarande långt från en färdig saneringsmetod. Upptaget är begränsat, olika PFAS-föreningar beter sig olika och den förorenade skörden måste hanteras säkert.
Men även ett begränsat resultat kan vara betydelsefullt. Dagens metoder för PFAS-sanering kan vara dyra, energikrävande och tekniskt komplicerade. Hampa drivs huvudsakligen av solljus, växer på några månader och kan täcka stora markytor.
Den kan ännu inte utplåna evighetskemikalierna. Men den kan kanske hjälpa oss att fånga dem – en planta i taget.
Källor
- Nason, S.L. et al. (2024). ”A Comprehensive Trial on PFAS Remediation: Hemp Phytoextraction and PFAS Degradation in Harvested Plants”. Environmental Science: Advances, 3(2), s. 304–313. Tillgänglig: https://doi.org/10.1039/D3VA00340J (Hämtad 3 augusti 2026).
- Ansari, O. och De Prato, L. (2026). ”Current Knowledge on Phytoremediation Potential of Industrial Hemp (Cannabis sativa L.) for PFAS and Heavy Metal Contaminated Soils”. Remediation Journal, 36(2), artikel e70059. Tillgänglig: https://doi.org/10.1002/rem.70059 (Hämtad 3 augusti 2026).
- Velasco, M. (2024). ”Researchers Team Up With Tribe, Community to Fight PFAS With Plants”. National Institute of Environmental Health Sciences, april. Tillgänglig: NIEHS (Hämtad 3 augusti 2026).
- Beyond Pesticides (2025). ”Viability of Hemp as a PFAS Remediation Tool Moves Forward, as Contamination Spreads”. Publicerad 23 januari. Tillgänglig: Beyond Pesticides (Hämtad 3 augusti 2026).
- Statens geotekniska institut (2026). PFAS – högfluorerade ämnen. Tillgänglig: SGI (Hämtad 3 augusti 2026).
