Hoppa till innehåll
Christian Engström måste ha varit riktigt snäll i år, för han önskar sig en seriös narkotikautredning i julklapp! Inte särskilt troligt med tanke på vad socialministern sa till SVT. ”Att legalisera cannabis är inte den här regeringens politik. Vi vill ha en restriktiv narkotikapolitik.”
– Att legalisera cannabis är inte den här regeringens politik. Vi vill ha en restriktiv narkotikapolitik, sa socialminister Jakob Forssmed (KD) till SVT nu i veckan.
Han vill satsa mer på barn- och ungdomspsykiatri säger han i inslaget, och det är alldeles säkert en bra idé. Så gott som alla är överens om att vården för psykisk ohälsa är eftersatt i Sverige. Om socialministern kan göra någonting åt det, och det inte stannar vid bara lite fina ord, då är det välkommet.
Men i övrigt var det inga nya tankar, utan samma gamla visa som vi vant oss vid sedan länge.
– Nu gäller det att trycka tillbaka gängen med hårdare straff och nya verktyg för att få bort mycket av narkotikan från gatorna, sa socialministern.
Har ni hört den förut? Ja, utan tvekan. Så långt tillbaka som jag kan minnas har alla regeringar som tillträtt trott att de skulle få bort narkotikan från gatorna med sin politik. Det har de inte lyckats med.
Men socialministerns uttalande är ändå intressant, eftersom det är första gången som en företrädare för Ulf Kristerssons nytillträdda regering uttalar sig om narkotikapolitiken. Det är naturligtvis en besvikelse att planen just nu tycks vara att fortsätta med samma politik som hittills, och hoppas på att resultatet plötsligt ska bli det motsatta. Det brukar inte fungera.
Men samtidigt var det helt väntat att det skulle vara den nya regeringens startposition. Det intressanta blir att se om den nya regeringen – till skillnad från den förra – är beredd att skaffa sig kunskap om den restriktiva narkotikapolitikens följder, och i så fall är beredd att anpassa politiken efter den kunskapen.
För ingen kan påstå att Sveriges narkotikapolitik har lett till ett bra resultat. I åtminstone 40 år har vi haft en ”restriktiv narkotikapolitik”, där målet har varit att utrota narkotikan ur samhället genom hårda tag mot både brukare och langare. Men den strategin har bevisligen inte fungerat alls.
– Är du under 20 år är det lättare att få tag på droger än alkohol, säger en ung brukare i inslaget hos SVT.
Efter decennier av politik som försökt uppnå det narkotikafria samhället är vi idag längre ifrån det målet än någonsin. Det som var huvudtanken bakom den restriktiva narkotikapolitiken, att göra det svårt att få tag på narkotika, har visat sig inte fungera alls. Trots alla resurser som lagts på tull och polis har tillgången på narkotika i Sverige ökat, inte minskat, jämfört med för 40 år sedan. Inte ens de största och mest framgångsrika tillslagen från tull och polis lyckas påverka tillgången på narkotika så att det märks på marknaden.
Men den restriktiva narkotikapolitiken har haft andra följder. Vi har flest narkotikadöda per miljon invånare i hela EU. Och vi har i särklass flest skjutvapenmord mellan gangstergäng. Bägge problemen är direkt kopplade till den narkotikapolitik vi har försökt med hittills.
Gangstervåldet som drivs av pengarna från narkotikamarknaden är det problem som fått mest uppmärksamhet i debatten. Det problemet lär regeringen bli tvungen att göra något åt om den vill ha en chans att bli omvald om fyra år. Men eftersom det ligger mera på justitieministerns bord än socialministerns, kan vi lämna det åt sidan så länge.
Att Sverige har den högsta narkotikadödligheten i EU är däremot i högsta grad en folkhälsofråga, och därmed socialministerns ansvar.
Hur bra är egentligen den svenska narkotikapolitiken när den misslyckas så fullständigt med det allra viktigaste, att rädda liv? Är det bra att brukare inte vågar ringa ambulans när en kamrat tagit en överdos, eftersom de vet att ambulanspersonalen åtföljs av poliser som sätter dit alla i rummet? Gör kriminaliseringen att människor blir mer eller mindre benägna att söka hjälp om de får problem? Finns det något vi kan lära av exempelvis Portugal, som har en tiondel så hög narkotikadödlighet som vi?
De här frågorna skulle en utredning kunna ge svar på, om den får direktiv att utreda följderna av kriminaliseringen. Under förra mandatperioden krävde riksdagen en sådan utredning, men de förra ministrarna Morgan Johansson (S) och Lena Hallengren (S) tvärvägrade. Istället tillsatte de en riggad narkotikautredning med skygglappar, som uttryckligen var förbjuden att undersöka kriminaliseringens effekter.
Den utredningen har nu hamnat under Jakob Forssmeds ansvar. Om han vill kan han ändra direktiven för utredningen, och låta den titta på konsekvenserna av dagens narkotikapolitik utan skygglappar. Det skulle inte bara visa att vår nya socialminister har mer respekt för riksdagens mening än vad hans företrädare hade. Det skulle också kunna bli det första steget mot en ny narkotikapolitik som dels bygger på fakta och evidens, dels tar uppgiften att rädda liv och minska skadorna på allvar.
Ännu är regeringen och socialministern inte där. Men de har å andra sidan inte låst sig politiskt till att till varje pris säga nej till att vi skaffar oss kunskap, och låter den kunskapen påverka politiken.
Ännu så länge hoppas jag att den nya regeringen kommer välja ett bättre spår i narkotikapolitiken än den förra. En seriös narkotikautredning skulle kunna vara första steget.
