Hoppa till innehåll
Efter flera år av att hålla isär moderskapet, arbetslivet, den kroniska smärtan och sitt cannabisbruk bestämde sig Stephanie Gelinas för att sluta göra sig själv mindre – bara för att andra skulle känna sig bekväma.
Om någon hade sagt till mig för 20 år sedan att jag en dag skulle skriva för High Times om moderskap och cannabis hade jag förmodligen skrattat. Inte för att jag trodde att det var omöjligt, utan för att de två identiteterna helt enkelt inte hörde ihop i den värld jag växte upp i.
Budskapet fanns där överallt – ibland subtilt, ibland glasklart.
En bra mamma hade alltid kontroll. En bra mamma satte alltid andra före sig själv. En bra mamma kunde skämta om att hon behövde ett glas vin efter en lång dag, men cannabis hörde till en helt annan kategori människor.
Cannabisanvändare framställdes som ansvarslösa, lata och frånkopplade verkligheten. Mammor som använde cannabis fanns knappt med i berättelsen. Och om de gjorde det var de definitivt inte kvinnor man förväntades se upp till.
Jag tog till mig de föreställningarna utan att ens tänka på det.
Sedan blev jag själv mamma.
Precis som många andra kvinnor hade jag en tydlig bild av hur mitt liv skulle se ut. Jag byggde en karriär inom skönhet och hälsa och öppnade så småningom en egen studio. Jag älskade att hjälpa kvinnor att känna sig trygga och omhändertagna, och relationerna jag byggde med mina kunder betydde mycket för mig.
Att driva eget var inte bara ett jobb – det blev en del av min identitet.
Jag var behandlaren, marknadsföraren, receptionisten, bokföraren, städaren och problemlösaren. Samtidigt uppfostrade jag två barn och försökte skapa ett tryggt hem och det familjeliv jag alltid hade drömt om.
Under en period kändes det faktiskt som att jag hade fått ihop allt.
Det de flesta inte såg var vad som pågick bakom kulisserna.
Kronisk smärta och problem med ryggraden började successivt förändra vad min kropp klarade av. Mitt arbete krävde långa dagar stående och många upprepade rörelser – något som blev allt svårare att orka med.
Samtidigt hade jag kunder som litade på mig.
Jag hade också två barn som var beroende av mig.
Att lägga ner företaget var inget alternativ. Men det var inte heller möjligt att fortsätta låtsas som att min kropp mådde bra.
Till slut tvingades jag inse något som många kvinnor förr eller senare ställs inför: den framtid jag så noggrant hade planerat passade inte längre den verklighet jag levde i.
Vändningen jag aldrig hade planerat för
Ungefär samtidigt började jag arbeta inom cannabisbranschen med sociala medier, marknadsföring och försäljning. Det som från början var ett sidoprojekt växte gradvis till något betydligt större. Jag upptäckte snabbt att många av de färdigheter jag utvecklat som entreprenör passade naturligt även inom cannabisindustrin.
Utbildning, relationsbyggande, försäljning, rådgivning och opinionsbildning blev en del av mitt arbete. Innan jag visste ordet av var jag helt uppslukad av en bransch som jag verkligen trodde på.
Till slut fattade jag det svåra beslutet att stänga min studio.
Det var inget beslut jag tog lättvindigt.
Den som bygger upp ett eget företag investerar inte bara tid och pengar – man investerar en del av sig själv. Att stänga dörren till verksamheten kändes som att sörja en version av mig själv som jag hade arbetat oerhört hårt för att bli.
Samtidigt gav beslutet mig något jag desperat behövde:
Flexibilitet.
För första gången på flera år kunde jag anpassa mitt arbete efter min hälsa, i stället för att tvinga min hälsa att anpassa sig efter jobbet.
Jag kunde arbeta hemifrån när kroppen behövde det. Jag kunde gå på läkarbesök utan att behöva boka om en hel dags kunder. De dagar då smärtan var som värst kunde jag fortfarande arbeta och bidra, utan att pressa kroppen bortom dess gränser.
Ibland innebar det att jag arbetade från hemmakontoret.
Ibland svarade jag på mejl från sängen.
Det som överraskade mig mest var att jag inte hade nöjt mig med mindre.
Jag blomstrade.
Jag kunde fortfarande försörja min familj, bygga meningsfulla relationer och hjälpa andra människor. Jag gjorde bara allt på ett annat sätt än jag en gång hade föreställt mig.
När jag ser tillbaka i dag ser jag inte den perioden som slutet på en karriär.
Jag ser den som början på en ny.
Så ser cannabis faktiskt ut i mitt liv
En av de största missuppfattningarna om människor som använder cannabis är att många tror sig veta hur våra liv ser ut.
Jag misstänker att många föreställer sig någon som försöker fly från verkligheten.
Sanningen är betydligt mindre dramatisk.
Jag har haft sömnproblem sedan slutet av tonåren, och den som levt med långvarig sömnbrist vet hur snabbt tröttheten påverkar alla delar av livet. Den kroniska smärtan känns värre. Ångesten tar större plats. Tålamodet blir kortare. Små motgångar känns plötsligt mycket större än de egentligen är.
De flesta kvällar ser min relation till cannabis väldigt vardaglig ut.
Den handlar om en kvinna som bara försöker få en god natts sömn.
Cannabisblommor före läggdags, tillsammans med kapslar som innehåller THC, CBD och CBN, har blivit en del av en rutin som hjälper mig att varva ner och få både kroppen och tankarna att komma till ro.
En bättre natts sömn löser inte alla problem i mitt liv.
Men den förändrar hur jag möter dem nästa dag.
När jag är utvilad har jag mer tålamod med min dotter. Jag reagerar inte lika starkt när stressen gör sig påmind. Jag har större möjlighet att vara närvarande i mina relationer och lättare att visa mig själv samma omtanke som jag försöker ge andra när livet känns överväldigande.
Cannabis gjorde mig inte till en bättre mamma.
Den hjälpte mig att vara den mamma jag alltid hade velat vara.
Samtidigt tycker jag att det är viktigt att säga något som ofta glöms bort i den här diskussionen: att vara öppen med sitt cannabisbruk innebär inte att vara ansvarslös.
Jag rökte aldrig cannabis hemma medan mina barn satt i närheten och gjorde sina läxor. Jag använde inte cannabis runt grupper av barn bara för att det var lagligt och jag hade möjlighet.
Jag har alltid sett cannabis som ett val för vuxna – ett val som kräver ansvar, tydliga gränser och respekt.
Det intressanta är att vi sällan känner samma behov av att förklara de gränserna när det gäller alkohol.
De flesta höjer inte på ögonbrynen när någon häller upp ett glas vin till middagen medan barnen leker i rummet bredvid.
Cannabis får sällan samma förtroende.
När stigmat blev personligt
Jag visste att det fanns ett stigma kring cannabis redan innan jag började arbeta i branschen.
Det jag inte förstod var hur djupt rotat det faktiskt var.
Ibland visade det sig på subtila sätt. Samtal förändrades när människor fick veta vad jag arbetade med. Ansiktsuttryck skiftade. Det gick nästan att se ögonblicket då de omvärderade bilden de hade av mig.
Andra gånger var reaktionerna betydligt tydligare.
Den händelse som påverkade mig mest hade dock ingenting med mitt arbete att göra.
Den handlade om min dotter.
Under en period blev några föräldrar obekväma med att låta sina barn komma hem till oss.
Det pågick inget farligt i vårt hem.
Det fanns ingen vanvård. Ingen brottslighet. Inget kaos bakom stängda dörrar.
Det enda som skiljde oss från många andra familjer var att en av föräldrarna använde cannabis – lagligt och på ett ansvarsfullt sätt.
Som mamma gjorde det ont på ett sätt jag inte hade varit beredd på.
Inte för att jag behövde andra föräldrars godkännande.
Utan för att deras antaganden inte bara drabbade mig.
De drabbade min dotter och hennes vänskaper.
Det fick mig att fundera över hur många andra föräldrar som väljer att tiga av rädsla för att deras barn ska få bära konsekvenserna av andra människors fördomar.
Legaliseringen förändrade lagen.
Den förändrade inte automatiskt människors föreställningar.
Samtalet om ”vinmamman”
En sak jag länge har haft svårt att förstå är varför vi pratar så olika om alkohol och cannabis.
Begreppet ”wine mom” – mamman som skämtar om att hon behöver ett glas vin för att orka med vardagen – har blivit så vanligt att vi knappt reagerar längre. Muggar, gratulationskort, T-shirts och hela konton på sociala medier bygger på idén att mammor behöver vin för att klara föräldraskapet.
De flesta höjer inte ens på ögonbrynen.
Skämten uppfattas som igenkännbara. Mammorna beskrivs som stressade, humoristiska och fullt förtjänta av en stunds avkoppling.
Men så fort samtalet handlar om cannabis förändras tonen.
Det här är inte ett argument mot alkohol.
Det är en reflektion över den dubbelmoral som fortfarande präglar diskussionen.
Varför betraktas den ena lagliga substansen som en form av egenvård, medan den andra fortfarande förknippas med misstänksamhet och moraliska omdömen?
Varför möts en mamma som använder cannabis för att hantera kronisk smärta eller sömnsvårigheter oftare av skepsis än en mamma som häller upp ett glas vin efter en lång dag?
Jag tror inte att svaret finns i vetenskapen.
Jag tror att det finns i årtionden av normer, föreställningar och berättelser om vad olika substanser säger om en människas karaktär.
Att förändra lagar är förhållandevis enkelt.
Att förändra människors uppfattningar är betydligt svårare.
Därför valde jag att vara ärlig
En av anledningarna till att jag alltid har varit öppen med mina barn om cannabis är att jag själv vet hur det känns när vuxna undviker svåra samtal. Under min uppväxt fanns det ämnen som aldrig fick diskuteras och frågor som aldrig besvarades. Jag minns hur frustrerande det var, och jag bestämde mig tidigt för att inte skapa samma klimat i mitt eget hem.
Min son och min dotter vet vad jag arbetar med. De vet att jag använder cannabis och de vet varför. Samtidigt förstår de att vuxnas val inte är desamma som tonåringars. Vi har pratat om hjärnans utveckling, om varför tidpunkten spelar roll och om vikten av att fatta ansvarsfulla beslut. Vi har också pratat om varför det är klokt att vänta och att bara för att något är lagligt betyder det inte att det är lämpligt i alla åldrar.
Jag har aldrig uppmuntrat mina barn att använda cannabis, och det kommer jag aldrig att göra. Det jag däremot har uppmuntrat är nyfikenhet, kritiskt tänkande och öppna samtal. Kunskap tar inte bort människors möjlighet att välja, men den ger dem bättre förutsättningar att fatta genomtänkta beslut.
Ironiskt nog tror jag att öppenheten har minskat nyfikenheten snarare än ökat den. Cannabis är inget förbjudet eller mystiskt ämne hemma hos oss. Det är helt enkelt något vi kan prata om ärligt och utan skam. Om mina barn en dag, som vuxna, väljer att använda cannabis hoppas jag att beslutet grundar sig i kunskap och eftertanke – inte i en vilja att göra uppror.
Att omdefiniera föräldraskap på mina egna villkor
Jag förväntar mig inte att alla föräldrar ska använda cannabis, och jag förväntar mig inte heller att alla ska hålla med om mina val. Det jag hoppas är att fler vågar ifrågasätta de föreställningar vi har ärvt om hur en ”bra mamma” ska vara.
Det finns föräldrar som använder cannabis på ett ansvarsfullt sätt. Vi uppfostrar barn, bygger karriärer, lever med olika hälsoutmaningar, engagerar oss i våra samhällen och gör vårt bästa för att finnas där för människorna vi älskar.
Under lång tid kände jag att jag behövde dela upp mig själv i olika roller. Mamman fick finnas i ett sammanhang, entreprenören i ett annat och personen som använde cannabis bara där det kändes tryggt. Jag trodde att det enda sättet att leva upp till andra människors förväntningar var att dölja vissa delar av mig själv och göra mig mindre för att passa in.
Det tror jag inte längre.
Cannabis tog mig inte bort från föräldraskapet. Det gjorde mig inte mindre ambitiös eller mindre kapabel att ta hand om min familj. Om något blev cannabis ett av flera verktyg som hjälpte mig att anpassa mig när livet inte blev som jag hade planerat.
Jag är fortfarande kvinnan som byggde upp ett företag från grunden. Jag är fortfarande mamman som vill det allra bästa för sina barn. Jag är fortfarande yrkespersonen som tror starkt på det arbete hon gör. Skillnaden är att jag inte längre känner att jag måste dölja delar av mig själv för att andra ska känna sig bekväma.
Om min berättelse kan få en annan förälder att känna lite mindre skam, lite mindre ensamhet eller lite större trygghet i att prata öppet om de här frågorna, då har varje obekvämt ögonblick längs vägen varit värt det.
Kanske handlar det inte om att leva upp till någon annans bild av vad en bra förälder är.
Kanske handlar det om att ha modet att själv definiera vad föräldraskap betyder.
Läs originalartikeln här!
