Hoppa till innehåll
Smärtan tog relationen, jobbet, ekonomin och till slut nästan hela hans identitet. Nu fruktar Ronny att medicinen som gav honom livet tillbaka ska bli så dyr att han tvingas lämna Sverige.
Det börjar ofta långsamt.
Lite stelhet i nacken. Lite sämre sömn. En konstig känsla i kroppen som man försöker ignorera eftersom vuxenlivet ändå måste fortsätta. Man jobbar vidare. Biter ihop. Tänker att det säkert går över.
Så började det även för Ronny.
Idag sitter han hemma och berättar om hur tre diskbråck i nacken successivt förändrade honom som människa. Hur smärtan sakta tog över kroppen, relationerna, ekonomin och till slut nästan hela hans personlighet.
Han beskriver det som att livet krympte.
Dag för dag.
Månad för månad.
Till slut handlade varje rörelse bara om att undvika nästa smärtvåg.
– Jag gick runt och höll huvudet i exakt rätt position hela tiden för att inte få ondare. Till slut vågade jag knappt röra mig över huvud taget.
När han säger det låter det nästan absurt i efterhand. Men för människor som lever med långvarig smärta blir kroppen ofta ett konstant övervakningssystem. Varje rörelse analyseras. Varje vridning av nacken blir ett potentiellt hot.
Ronny beskriver hur han började kompensera med andra muskler och andra delar av ryggen för att skydda nacken.
Snart gjorde allting ont istället.
– Hela kroppen började anpassa sig efter smärtan.
Det värsta var inte ens själva värken.
Det värsta var rädslan.
“Allt var bara ett mörker”
Under hösten och vintern förra året började situationen kollapsa fullständigt.
Oktober. November. December. Januari.
Ronny minns månaderna nästan som en enda lång dimma.
– Allt var bara mörker.
Han låg hemma större delen av tiden. Tinnitusen tjöt konstant i öronen. Nacken låste sig. Vissa dagar kunde han knappt vrida huvudet utan att det högg till genom kroppen.
Samtidigt försökte han fortfarande förstå vad som egentligen höll på att hända med honom.
Till en början trodde han nästan att det handlade mer om sömnproblem än om fysisk smärta.
– Jag märkte först att jag började sova sämre. Jag tänkte inte så mycket på själva smärtan då. Men sen blev jag stelare och stelare tills jag nästan inte kunde röra huvudet alls.
Till slut kom beskedet från vården:
Tre diskbråck i nacken.
Samtidigt misstänkte läkarna att vissa av hans symptom inte riktigt passade in på diskbråcken. Det fanns även misstankar om whiplashproblematik, något Ronny ville utredas vidare för.
Men istället för tydliga svar hamnade han i det vårdsystem som många smärtpatienter beskriver som ett slags ändlöst väntrum mellan olika läkare, mediciner och bedömningar.
“Det räcker inte med yoga och isbad längre”
Ronny beskriver hur han länge försökte lösa problemen själv.
Han testade stretching. Vila. Träning. Isbad. Yoga.
Men till slut gick det inte längre att tänka bort situationen.
– Jag insåg att det här inte bara handlade om en stel nacke längre. Det räckte inte med yoga och isbad. Jag hade fucking handikapp.
När smärtan blev som värst började även psyket förändras.
Han blev mer isolerad. Fick ångest. Tappade energi och lust till sådant han tidigare älskat.
Till och med relationen med en kvinna han träffade tog slut under perioden.
– Hon kunde inte leva med någon som blev så påverkad av smärtan hela tiden.
Han säger det lugnt.
Nästan uppgivet.
Som om han egentligen inte klandrar henne.
För när människor lever med konstant smärta påverkas ofta allt runt omkring dem. Humöret förändras. Orken försvinner. Det sociala livet krymper. Framtiden känns plötsligt osäker.
Till slut blev Ronny sjukskriven till och från under nästan två års tid.
Den sista perioden var han sjukskriven på heltid i sex månader.
Och samtidigt började ekonomin falla sönder.
– Jag fick låna pengar vissa månader för att ha råd med hyran och mat.
“Om du får erektionsproblem kan vi skriva ut Viagra”
Under tiden fortsatte vården att skriva ut läkemedel.
Bland annat pregabalin, mer känt som Lyrica.
Ronny var skeptisk direkt.
Han har arbetat med människor i missbruk i över tio år och visste mycket väl hur beroendeframkallande vissa läkemedel kan vara.
– Jag ville egentligen inte ta det alls.
Men smärtan blev till slut så brutal att han ändå testade medicinen i desperation.
Och visst fungerade den mot värken.
Problemet var bara att den samtidigt förändrade honom på andra sätt.
– Jag kunde sitta hemma och titta på mina instrument eller mina konstprojekt utan att känna någonting alls.
Gitarren stod där.
Målarprylarna stod där.
Tatueringsmaskinerna stod där.
Men lusten att skapa försvann.
– Det var som att hela jag blev avstängd.
Samtidigt upplevde han att vården hade svårt att förstå hans oro kring medicinen.
Vid ett tillfälle berättar han att han nekades vidare utredning kring misstänkt whiplash om han inte fortsatte ta Lyrica.
– Jag blev helt chockad när jag hörde det.
Han beskriver också ett möte med läkaren som fortfarande gör honom förbannad när han tänker tillbaka på det.
När Ronny uttryckte oro kring biverkningar ska läkaren enligt honom ha skrattat bort situationen.
– Han sa typ att det enda dåliga som kunde hända var att jag fick problem med erektionen. Och att jag i så fall kunde komma tillbaka så kunde han skriva ut Viagra.
Ronny skrattar till kort.
Inte för att det är roligt.
Mer för att situationen fortfarande känns absurd.
– Det kändes så jävla nonchalant.
“Vart fan är smärtan?”
Det som till slut förändrade allt kom från ett oväntat håll.
En kund i tatueringsstudion.
Ronny berättar att kunden själv använde medicinsk cannabis mot smärta och uppmanade honom att skicka en egenremiss till smärtkliniken Aurea Care.
Vid det laget hade Ronny nästan slutat tro att någonting faktiskt skulle hjälpa.
Men han skickade remissen ändå.
Och sedan gick allting snabbt.
I slutet av mars fick han THC- och CBD-droppar utskrivna.
Fyra dagar senare satt han hemma och försökte förstå vad som precis hade hänt med kroppen.
– Jag tänkte bara: vart fan är smärtan? Vart tog den vägen?
Han trodde först nästan inte att det var möjligt.
– Jag trodde aldrig att det skulle fungera så snabbt.
Men det mest märkliga kom egentligen först när han gick ut genom dörren.
Han minns det fortfarande i detalj.
Hur luften kändes.
Hur ljuset såg ut.
Hur världen plötsligt verkade levande igen.
– Jag kom ut och tyckte att allting var så vackert.
Han stannar upp.
– Jag började nästan ifrågasätta om jag blivit hög av THC-dropparna.
Men efter några minuter förstod han att det inte handlade om något rus.
Det handlade om frånvaron av smärta.
– Jag hade varit så fokuserad på smärtan så länge att jag inte ens uppfattade omvärlden längre. Jag kunde känna lukten av luften igen.
Till och med tinnitusen förändrades.
– Den bara… sjönk undan.
“Nu kan jag leva igen”
Idag tar Ronny THC och CBD dagligen.
Han beskriver inga tydliga biverkningar alls.
Ingen dimma.
Ingen dåsighet.
Ingen känsla av att vara avtrubbad.
Tvärtom.
– Nu kan jag jobba, tatuera, måla tavlor och göra allt det där jag älskar igen.
Skillnaden i arbetsförmåga beskriver han nästan som brutal.
Tidigare klarade han ungefär två timmar av att tatuera innan smärtan blev outhärdlig.
Sedan behövde han gå hem och lägga sig medan tinnitusen tjöt i öronen.
– Nu satt jag och tatuerade i sex timmar utan paus.
Han arbetar också inom hemtjänsten igen.
Heltid.
– Förr behövde jag gå iväg och vila under arbetspassen hela tiden. Nu fungerar jag normalt igen.
Men han märker fortfarande tydligt när medicinen börjar lämna kroppen.
Efter ungefär fyra timmar börjar smärtan sakta krypa tillbaka.
– Då får jag nästan panik direkt. För då förstår jag exakt varför jag behöver medicinen.
“Det sitter pensionärer hemma och äter oxy”
Det som provocerar Ronny mest idag är inte bara smärtan.
Det är samhällets syn på medicinsk cannabis.
Han beskriver hur människor fortfarande reagerar med chock när han berättar att han får cannabis utskrivet av läkare och hämtar ut det lagligt på apotek.
– Folk kan inte få ihop det i huvudet. Det blir som kognitiv dissonans.
Han berättar om ett samtal med en kvinna på ett apotek som själv använde gabapentin mot smärta.
När Ronny berättade hur mycket den medicinska cannabisen hjälpt honom rekommenderade han henne att själv läsa om behandlingen.
Men reaktionen blev försiktig och avvaktande.
– Det sitter så djupt rotat i människor att cannabis automatiskt är något dåligt.
Han suckar.
– Och det är sorgligt.
Samtidigt menar han att betydligt tyngre läkemedel normaliserats helt i samhället.
– Det sitter pensionärer överallt hemma och äter oxy tillsammans med sömntabletter utan att någon lyfter på ögonbrynen.
Han beskriver hur han genom sitt arbete sett människor få extremt stark narkotikaklassad medicin utskriven utan större diskussion.
– Men när jag, en vuxen man med dokumenterade diskbråck, hämtar ut medicinsk cannabis… då blir folk chockade.
“Jag hade inte haft råd att leva”
För Ronny är debatten om högkostnadsskyddet inte en politisk diskussion på avstånd.
Den handlar om hans möjlighet att fortsätta fungera som människa.
Om medicinsk cannabis försvinner från högkostnadsskyddet riskerar kostnaden för behandlingen att landa på mellan 7 000 och 10 000 kronor i månaden – summor som för många patienter är fullständigt orimliga.
Ronny säger att han räknat på det om och om igen hemma.
– Jag hade haft råd att köpa medicinen. Men då hade jag inte haft råd med något annat.
Han beskriver hur hela livet då skulle behöva kretsa kring att bara överleva ekonomiskt samtidigt som han försöker hålla smärtan borta.
Mat, vardag, socialt liv och framtidsplaner hade fått stå tillbaka.
– Jag hade inte haft råd att leva.
Och det är där tankarna på att lämna Sverige börjar komma.
Ronny berättar att han på allvar funderat på att flytta till Spanien om högkostnadsskyddet försvinner – inte för att han vill lämna sitt liv här, utan för att tillgången till medicinsk cannabis är enklare och betydligt billigare där.
– Jag har tänkt mycket på det där senaste tiden. Om dom tar bort högkostnadsskyddet så kommer jag nog flytta till Spanien eller något annat land där det faktiskt går att få medicinsk cannabis utan att bli ekonomiskt förstörd.
Han stannar upp en stund innan han fortsätter.
– Det kanske låter dramatiskt. Men jag kan inte gå tillbaka till det där livet igen.
För Ronny handlar det inte om att ”må lite bättre”.
Det handlar om skillnaden mellan att existera och att faktiskt kunna leva ett värdigt liv.
– Utan medicinen hade jag förmodligen varit sjukskriven fortfarande. Då hade jag haft ont varje dag igen, inte kunnat jobba och kostat staten ännu mer pengar ändå. Jag förstår inte riktigt vad samhället vinner på det.
“Dom måste börja lyssna på människor på riktigt”
Till beslutsfattarna har Ronny ett enkelt budskap:
Lyssna på patienterna.
Inte på gamla fördomar.
Inte på moralpanik.
Inte på stigma.
Utan på människor som faktiskt lever med svår smärta varje dag.
– Folk måste förstå att medicinsk cannabis och gatucannabis inte är samma sak. Det är två helt olika världar.
Han blir tyst en stund.
Sedan säger han lågt:
– Vill dom att Ronny ska bo kvar i Sverige så får dom fan sätta sig ner och prata med mig.
Han är tyst en stund.
– Jag vet hur mitt liv såg ut innan medicinen. Jag vill aldrig tillbaka dit igen.
För Ronny handlar det inte om politik eller stigma längre.
Det handlar om att kunna leva ett normalt liv igen.
Är du väl utredd och diagnostiserad med svårbehandlad kronisk smärta? Har du genomgått alla rekommenderade medicinska behandlingar utan resultat eller bättring? Lider du av ett ohälsosamt läkemedelsberoende? Då kanske medicinsk cannabis kan hjälpa dig också! Kontakta Aurea Care för en kostnadsfri konsultation.
Relaterade artiklar:
