Hoppa till innehåll
Fem år efter att Marocko legaliserade cannabis för medicinska, farmaceutiska, kosmetiska och industriella ändamål växer den reglerade marknaden snabbt. Men forskaren Mouloud Ziani varnar för att reformens verkliga framgång inte kan mätas i lagtexter, licenser eller exportstatistik. Det avgörande är om legaliseringen faktiskt förbättrar livet för odlarna och familjerna i Rifbergen.
När Marocko antog lag 13-21 år 2021 förändrades landets cannabispolitik i grunden. Cannabisodling, som under lång tid hade behandlats nästan uteslutande som en polisiär och straffrättslig fråga, placerades inom ett statligt licenssystem.
Reformen omfattar cannabis för medicinska, farmaceutiska, kosmetiska och industriella ändamål. Odlarna i Rif förväntas ansluta sig till kooperativ och sälja sina skördar till licensierade företag. Rekreationsbruk och produktion för den illegala marknaden är fortfarande förbjudna.
Den marockanske forskaren Mouloud Ziani beskriver reformen som ett viktigt politiskt steg – men inte som ett färdigt svar på Rifregionens problem.
I sin nya bok om Marockos traditionella cannabisområden granskar han både växtens historiska betydelse och vad den reglerade marknaden faktiskt har inneburit för människorna som odlar den.
Cannabis blev en del av Rifregionens ekonomi
Ziani menar att cannabisodlingen inte kan förstås enbart som en jordbruksfråga eller ett brottsproblem. Odlingen måste ses mot bakgrund av Rifregionens geografiska isolering, eftersatta infrastruktur, begränsade ekonomiska möjligheter och återkommande misslyckanden med att ersätta cannabis med andra grödor.
Cannabis blev med tiden en bärande del av den lokala ekonomin. Växten finansierade familjernas försörjning, skapade arbetstillfällen och bidrog till sociala nätverk och lokal solidaritet.
När staten kriminaliserade odlingen drabbades därför inte bara en viss jordbruksprodukt. En hel regional ekonomi och livsform placerades utanför lagen.
Den långvariga kampen mot odlingen fick enligt Ziani omfattande konsekvenser för småbrukare och deras familjer. Staten prioriterade säkerhet, kontroll och rättsliga åtgärder samtidigt som mänskliga rättigheter, regional utveckling och sociala behov hamnade i bakgrunden.
Licenser är inte samma sak som rättvisa
Ziani betraktar lag 13-21 som en tydlig förändring av den marockanska politiken. Samtidigt anser han att reformen inte får bedömas enbart efter hur många licenser staten delar ut.
Den verkliga måttstocken måste vara om den skapar rättvis ekonomisk och territoriell utveckling i de traditionella cannabisområdena.
Marockos reglerade sektor har visserligen vuxit snabbt. Under 2025 fanns 5 765 aktiva tillstånd, varav 5 492 gällde odling och omfattade 5 318 jordbrukare. Totalt utfärdades 4 147 nya licenser under året.
Den lagliga produktionen av torkad cannabis uppgick till 19 576 quintal, motsvarande cirka 1 958 ton. Året före producerades 18 810 quintal. Den reglerade odlingsarealen omfattade omkring 3 141 hektar.
Merparten av marken – cirka 2 622 hektar – användes för den traditionella marockanska sorten Beldia. Importerade sorter odlades på omkring 519 hektar.
Fem förädlingsanläggningar har tagits i drift med en sammanlagd kapacitet på 560 ton, medan ytterligare elva anläggningar är under uppbyggnad. Totalt har 141 cannabisbaserade produkter registrerats hos landets läkemedelsmyndighet.
Produkterna säljs vid fler än 600 licensierade försäljningsställen och har nått internationella marknader som Frankrike, Schweiz, Tjeckien, Luxemburg, Portugal, Australien och Sydafrika.
Färre än var tionde har kommit in i systemet
Bakom de positiva tillväxtsiffrorna finns emellertid ett betydande utanförskap.
Omkring 60 000 familjer uppskattas vara beroende av cannabisodlingen för sin försörjning. Med drygt 5 300 registrerade odlare innebär det att mindre än var tionde potentiell producent har integrerats i den lagliga sektorn.
Den illegala marknaden erbjuder dessutom ofta bättre priser och enklare försäljningsvägar än det reglerade systemet. Många odlare blir därför kvar i den svarta ekonomin – inte nödvändigtvis för att de vill samarbeta med kriminella nätverk, utan för att någon fungerande laglig köpare saknas.
Samtidigt är kontrollen omfattande. Under 2025 genomförde den nationella regleringsmyndigheten ANRAC 7 526 inspektioner. Totalt drogs 111 licenser in från 90 aktörer, medan 1 308 jordbrukstillstånd återkallades för 1 217 odlare.
För Ziani illustrerar detta en grundläggande obalans: systemet kan utesluta ett stort antal jordbrukare samtidigt som det fortfarande bara har lyckats släppa in en mindre del av Rifregionens odlare.
Efterlyser en nationell debatt om rekreationsbruk
Ziani tillhör dem som har undertecknat ett upprop om en nationell diskussion kring reglering av cannabis för vuxenbruk.
Han betonar att detta inte är samma sak som att kräva en omedelbar och obegränsad legalisering. Målet är i stället att öppna en vetenskapligt och institutionellt förankrad diskussion om olika regleringsmodeller.
En kontrollerad marknad för vuxenbruk skulle enligt resonemanget kunna minska mellanhändernas och de kriminella nätverkens makt, samtidigt som en större del av inkomsterna stannar hos odlarna och lokalsamhällena.
Ziani pekar på de schweiziska cannabisprojekten som en intressant metod. Schweiz genomför vetenskapligt övervakade försök där tusentals deltagare får laglig tillgång till kontrollerade produkter. Resultaten används för att studera bland annat konsumtionsmönster, folkhälsa och den illegala marknadens utveckling.
Poängen är inte att Marocko ska kopiera Schweiz, utan att politiken bör byggas på en enkel princip: först pröva, sedan mäta och därefter lagstifta.
Från reglering av växten till utveckling av regionen
Enligt Ziani är passivitet ett av de största hoten mot Marockos cannabisreform. Den globala marknaden förändras snabbt genom inomhusodling, nya produktionstekniker, internationell konkurrens och syntetiska cannabinoider.
Marockos historiska kunskap, odlingstradition och lokala sorter innebär ett betydande försprång. Men den fördelen kan försvagas om landet inte utvecklar både marknaden och de områden där odlingen har sina rötter.
Därför behöver politiken gå längre än att kontrollera själva växten. Cannabisreformen måste kopplas till investeringar i vägar och annan infrastruktur, lokal förädling, ekonomisk diversifiering, kooperativ verksamhet, social ekonomi och hållbar bergsturism.
Reformens slutliga resultat kommer alltså inte att avgöras av hur lagen formuleras i huvudstaden Rabat. Den kommer att bedömas efter vad som händer i Rif – i jordbrukarnas ekonomi, familjernas trygghet och bergssamhällenas framtid.
Källor
- Originalartikel: Moroccan Researcher: Cannabis Legalization Will Be Judged in the Rif, Not in Rabat – Morocco World News
- Statistik om den reglerade sektorn: Morocco’s Legal Cannabis Production Reaches 19,576 Quintals in 2025 – Morocco World News
- Bakgrund om den schweiziska modellen: Test, Measure, Then Legislate – Morocco World News
