Hoppa till innehåll
Avkriminalisera eget bruk, legalisera cannabis och möt människor med beroende med vård i stället för straff. Det är några av förändringarna som Piratpartiets partiledare Mikael Enmalm vill se i svensk narkotikapolitik. Enligt honom har Sverige hållit fast vid jakten på det narkotikafria samhället samtidigt som människor fortsatt att fara illa och dö.
I en intervju med Cannabis i fokus berättar Mikael Enmalm varför han anser att Sverige har valt fel väg. För honom vilar narkotikapolitiken på två grundprinciper: människans rätt att bestämma över sin egen kropp och politikens skyldighet att utgå från vad som faktiskt fungerar.
Egenmakt och evidens
– Drogpolitiken kokar i grund och botten ner till två saker för mig: egenmakt och evidens.
Med egenmakt menar Enmalm att vuxna människor ska ha en långtgående rätt att bestämma över sina egna kroppar, så länge deras handlingar inte skadar någon annan. Evidens handlar om att våga granska politikens resultat, även när svaren går emot gamla övertygelser.
Han beskriver Sverige som ett av Europas mest restriktiva länder på narkotikaområdet. Internationella jämförelser är svåra eftersom länder mäter narkotikarelaterade dödsfall på olika sätt, men han anser ändå att den svenska modellen knappast kan beskrivas som en framgångssaga.
– Om svaret varje gång politiken misslyckas är att vi behöver exakt samma politik fast ännu hårdare, då tycker jag att man har gått vilse.
Det narkotikafria samhället har varit ett uttalat politiskt mål i decennier. Men drogerna finns kvar, människor använder dem och handeln fortsätter att ge stora inkomster till kriminella nätverk. Enmalm vill därför att politikens framgång mäts i färre dödsfall, mindre ohälsa och minskad kriminalitet – inte i hur många människor som lagförs för eget bruk.
– För mig är ett mycket rimligare politiskt mål att Sverige ska ha Europas lägsta narkotikarelaterade dödlighet. Det är ett mål jag kan förstå. Människor ska inte behöva dö i onödan.
Han är särskilt kritisk till att polisens resurser används för att jaga brukare och mindre innehav när de i stället skulle kunna riktas mot brott som skadar andra. Samma motsägelse ser han i debatten om gängkriminaliteten. Politiker diskuterar nästan varje tänkbar åtgärd mot nätverken, men betydligt mer sällan vilken roll den illegala narkotikamarknaden spelar för deras ekonomi.
– Narkotikahandel är en stor inkomstkälla för den organiserade brottsligheten. Samtidigt diskuterar vi nästan varje tänkbar åtgärd mot gängen, utom den ganska uppenbara frågan om varför vi ger dem monopol på en högt efterfrågad miljardmarknad.
En legalisering av cannabis skulle inte få gängkriminaliteten att försvinna, betonar han. Nätverken tjänar pengar på flera olika brott och skulle sannolikt söka andra inkomstkällor. Däremot skulle en del av deras marknad kunna försvinna.
– Det betyder inte att legalisering magiskt löser gängkriminaliteten. De kriminella nätverken tjänar pengar på många olika brott, men man behöver inte vara professor i nationalekonomi för att förstå att om du tar bort en stor illegal marknad så försvinner också en del av den illegala omsättningen.
Avkriminalisering först – legalisering därefter
Det första Enmalm vill förändra är straffen för eget bruk och innehav för eget bruk. Den som har ett problematiskt drogbruk ska enligt honom mötas av stöd och behandling, inte göras till brottsling.
– Jag skulle börja med att avkriminalisera eget bruk och innehav för eget bruk. Det är den snabbaste och mest uppenbara reformen. Sluta göra brukaren till brottsling.
Avkriminalisering innebär inte att narkotika blir lagligt att tillverka och sälja. Förändringen skulle innebära att den som använder eller innehar en mindre mängd för eget bruk inte längre straffas. Enmalm jämför med hur samhället vanligtvis möter alkoholberoende: med vård och hjälp snarare än polis och domstol.
– Problematiskt bruk ska mötas med stöd, vård och hjälp. Inte batonger och galler.
När det gäller cannabis vill han därefter gå längre och skapa en laglig, reglerad marknad. Hur den ska se ut i praktiken har han ingen färdig uppfattning om. Det skulle kunna handla om en Systembolagsliknande lösning, försäljning genom apotek eller särskilt licensierade butiker. Även egenodling, åldersgränser, styrkegränser och kvalitetskontroller behöver utredas.
– Poängen för mig är inte att cannabis måste säljas på ett visst sätt. Poängen är att dagens modell, där den enda garanterade återförsäljaren är den lokala langaren, är rätt korkad.
För Enmalm är en reglering också en fråga om vem som ska bestämma var och hur cannabis säljs. På en illegal marknad finns inga lagstadgade åldersgränser, innehållsdeklarationer eller krav på kvalitetskontroll. Spelreglerna sätts i stället av dem som säljer.
– Jag vill inte ha langare som säljer cannabis på en mellanstadieskolgård. Det tror jag väldigt få vill. Och just därför tycker jag att det är rätt märkligt att vi har valt ett system där det är den illegala marknaden som sköter distributionen och sätter spelreglerna.
Sverige står kvar när Europa förändras
Medan Sverige håller fast vid sin nuvarande linje har flera europeiska länder börjat pröva andra vägar. Malta, Luxemburg, Tyskland och Tjeckien har i olika former öppnat för innehav, privat odling eller andra reglerade modeller för cannabis.
Enmalm menar inte att något av länderna har hittat en perfekt lösning som Sverige bara kan kopiera. Det viktiga är att de vågar pröva nya modeller, följa utvecklingen och lära sig av resultaten.
– De testar. De utvärderar. De lär sig.
Sveriges politiska hållning beskriver han som ett återkommande mönster: först bromsar man så länge det går, sedan ändras kursen snabbt när utvecklingen inte längre kan ignoreras.
– I Sverige stoppar makthavarna huvudet i sanden som någon slags strutsar i kostym och hoppas att hela diskussionen ska försvinna. Och när verkligheten till slut blir omöjlig att ignorera så går de från tvärnej till tvärvändning på två veckor.
Att politiker ändrar uppfattning ser han inte som ett svaghetstecken. Tvärtom önskar han att fler öppet kunde erkänna när nya kunskaper fått dem att tänka om.
– Se väljarna i ögonen och säg: ”Jag hade fel. Jag har tittat på verkligheten, lärt mig mer och ändrat mig.”
När det gäller narkotikapolitiken i stort lyfter Enmalm särskilt fram Portugal. Landet avkriminaliserade eget bruk och innehav för eget bruk 2001, men förändringen stannade inte vid att straffen togs bort. Samtidigt byggdes en mer hälsobaserad modell med behandling, skademinimering och särskilda insatser för människor med problematiskt bruk.
– Om Sverige bara skulle avkriminalisera droger och sedan säga ”Jaha, lycka till allihop”, då tror jag att vi skulle skapa helt onödigt lidande. Vi måste alltså reformera vården samtidigt.
En sådan förändring ställer också krav på att den svenska beroendevården och psykiatrin klarar uppgiften. Att flytta ansvaret från rättsväsendet till vården fungerar inte om människor fortfarande möts av långa köer eller faller mellan olika verksamheter.
För en reglerad cannabismarknad tycker han att Kanada är intressant, medan Tyskland kan ge viktiga erfarenheter från ett land närmare Sverige. Tanken är inte att följa en enda modell i varje detalj, utan att hämta lärdomar från flera håll.
– Målet är inte ”så mycket cannabis som möjligt”. Målet är färre skador, färre döda, mindre kriminalitet och större egenmakt för vuxna människor.
Medicinsk cannabis möts fortfarande av stigma
För Enmalm handlar frågan inte bara om bruk, straff och den illegala marknaden. Han anser också att svenska patienter har för begränsad tillgång till cannabisbaserade läkemedel.
– Medicinsk cannabis finns ju i Sverige idag, men det är fortfarande lite av en halvöppen dörr.
I Sverige finns de godkända cannabinoidläkemedlen Sativex och Epidyolex. Sativex används vid viss spasticitet hos personer med multipel skleros, medan Epidyolex är godkänt vid vissa svåra former av epilepsi. Under särskilda förutsättningar kan läkare även förskriva andra cannabinoidbaserade behandlingar, exempelvis genom licens eller som specialtillverkade läkemedel.
När det gäller kronisk smärta anser Enmalm att tillgången fortfarande är mycket begränsad. Möjligheten till behandling beror enligt honom alltför ofta på om patienten möter en läkare eller klinik med rätt kunskap och en vilja att överväga cannabinoider.
Han har själv människor i sin närhet som lever med tremor, kronisk smärta och andra svåra symtom. Några behandlas med omfattande kombinationer av läkemedel, däribland höga doser opioider. För dessa patienter menar han att cannabinoider åtminstone borde kunna övervägas som ett av flera möjliga alternativ.
– Där tycker jag att cannabinoider åtminstone måste få finnas med i verktygslådan.
Han vill samtidigt inte beskriva cannabis som en mirakelkur eller påstå att behandlingen generellt kan ersätta opioider. Det finns lovande forskningsresultat och patienter som har kunnat minska sin opioidanvändning, men stödet för en generell opioidsparande effekt är fortfarande osäkert.
– Det här ska inte vara en trosfråga. Jag tror inte att cannabis botar cancer, åderbråck, hjärtinfarkt och dålig stämning på släktmiddagen. Cannabis är inte magiskt.
Det är just därför han vill att bedömningen ska göras på samma sakliga grunder som för andra läkemedel. Om behandlingen fungerar för en viss patient och riskerna är acceptabla ska läkaren kunna använda den. Om den inte fungerar ska något annat väljas.
Ett av de största hindren är enligt Enmalm det stigma som fortfarande omger cannabis, även inom sjukvården. Han tycker att behandlingen ofta väcker starkare reaktioner än andra läkemedel med betydande risker och biverkningar.
– Farmor Greta kan få en rejäl godispåse med opioider och andra starka läkemedel och då reagerar nästan ingen. Men om någon viskar ordet cannabis så får halva vårdavdelningen kollektiv panik. Det är rätt vrickat egentligen.
Det betyder inte att cannabisbaserade läkemedel är riskfria eller passar alla. Poängen är att läkaren ska kunna väga nyttan mot riskerna för varje patient utan att bedömningen färgas av kulturella eller politiska föreställningar.
För att fler patienter ska få rätt behandling vill Enmalm se mer forskning, tydligare riktlinjer och bättre uppföljning. Han efterlyser också en vårdmiljö där läkare inte behöver känna att de sticker ut hakan bara genom att överväga cannabinoider.
– Fungerar behandlingen bra för en viss patientgrupp? Bra. Använd den. Visar forskningen att den inte fungerar för en annan grupp? Bra. Använd något annat.
När rädslan hindrar människor från att söka hjälp
Sveriges narkotikarelaterade dödlighet har enligt Enmalm inte en enda förklaring. Bakom dödsfallen finns bland annat opioider, blandbruk, psykisk ohälsa, kronisk smärta, suicid och farliga preparat på den illegala marknaden. Samtidigt finns människor som inte får rätt hjälp i tid.
Han påpekar att dödstalen har minskat sedan mitten av 2010-talet och lyfter naloxon, läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende och sprututbyten som viktiga skademinimerande insatser.
– Lägg märke till vad det är för åtgärder som räddar människor: Vård. Behandling. Skademinimering. Inte hårdare batonger.
Enligt Enmalm riskerar kriminaliseringen att förstärka stigmat och göra människor rädda för att berätta om sitt drogbruk. Vården omfattas av sekretess och en arbetsgivare får inte automatiskt veta att en anställd har berättat för sin läkare om cannabis. Men rädslan behöver inte vara juridiskt välgrundad för att påverka människors beslut.
Den som oroar sig för att en vårdkontakt kan påverka arbetet, körkortet eller hur man blir bemött kan skjuta upp samtalet tills problemen har blivit betydligt svårare.
– Om du tror att det kan få negativa konsekvenser att be om hjälp så väntar du kanske ett år till. Och just det året kan vara året när ett bruk som fortfarande hade varit ganska lätt att hantera går över i ett betydligt svårare beroende.
Oron kan bli särskilt stor för den som behöver körkort för att kunna arbeta. Enmalm är tydlig med att ingen ska köra påverkad och att vården måste kunna agera när någon faktiskt är medicinskt olämplig som förare. Det är däremot inte samma sak som att den som söker hjälp automatiskt utgör en trafikrisk.
Han vill att regelverket bättre ska skilja mellan en verklig risk i trafiken och en moralisk bedömning av att någon har använt en förbjuden substans.
– Att söka hjälp ska löna sig. Det ska inte uppfattas som att man går in på vårdcentralen och anmäler sig själv till polisen.
Vill se över gamla narkotikadomar
Om Piratpartiet får större inflytande efter valet blir narkotikapolitiken ett av partiets prioriterade områden. Förutom avkriminalisering och en reglerad cannabismarknad vill Enmalm diskutera vad som ska hända med människor som redan har dömts för handlingar som efter en framtida reform inte längre är straffbara.
– Där tycker jag att någon form av amnesti eller åtminstone översyn av gamla domar är en fullt rimlig diskussion.
Någon färdig modell presenterar han inte. Men frågan borde enligt honom hanteras utifrån kunskap och konsekvenser, snarare än gamla politiska övertygelser. Samma princip gäller för narkotikapolitiken i stort.
– Det känns rätt märkligt om vi plötsligt kommer till narkotikapolitiken och säger: ”Nej, just här behöver vi ingen vetenskap. Här kör vi på vad folk tyckte 1978.”
En ny inriktning betyder inte att samhället ska blunda för drogers risker eller sluta ingripa mot organiserad narkotikahandel. Smuggling, storskalig försäljning och försäljning till barn är frågor där samhället fortfarande måste agera, betonar Enmalm. Däremot vill han tydligare skilja mellan dem som tjänar pengar på handeln och människor som använder droger eller lever med ett beroende.
– Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Man kan vara hård mot organiserad narkotikahandel och samtidigt tycka att en person med ett beroende framför allt behöver vård.
För Enmalm handlar reformen i slutändan om var samhället ska lägga sin kraft: på att straffa människor för eget bruk eller på att minska skadorna och erbjuda hjälp i tid.
– Vi ska hjälpa människor, inte stjälpa dem.
Foto: Helena Lingmar
