Hoppa till innehåll
En polis utgav sig för att vara köpare och beställde ett kilo cannabisharts. Mindre än två timmar senare greps en man med 981 gram. Mannen hävdade att han skaffade narkotikan först efter polisens beställning – men Högsta domstolen anser att polisen inte provocerade fram brottet. I en ny dom klargör HD hur långt myndigheterna får gå för att avslöja narkotikahandel.
Allt började med en annons i en meddelandetjänst.
I annonsen erbjöds amfetamin, kokain och cannabisharts till försäljning. Där fanns priser för olika mängder och ett telefonnummer som intresserade köpare kunde kontakta. För cannabisharts angavs bland annat priset för ett och två kilo.
Efter tillstånd från åklagare skickade en polis ett meddelande till numret. Polisen uppgav att han ville köpa ett kilo cannabisharts.
Därefter följde meddelanden och telefonsamtal där pris, mötesplats och tid bestämdes. Ungefär en och en halv timme senare dök säljaren upp och greps.
Mannen, som i domen benämns E.A., hade med sig 981 gram cannabisharts. Han bar även på 2,77 gram kokain och 13,1 gram amfetamin.
”Jag hade inte skaffat det annars”
E.A. erkände att han hade haft kontakt med den polis som utgav sig för att vara köpare. Han medgav också att avsikten var att överlåta cannabishartset vid mötet.
Men han invände att narkotikainnehavet hade framkallats av polisen.
Enligt E.A. hade han lånat telefonen som polisen kontaktade honom på och skaffat cannabishartset först efter beställningen. Utan polisens initiativ skulle han alltså inte ha innehaft den aktuella mängden.
Det placerade en principiellt viktig fråga framför Högsta domstolen:
Avslöjade polisen ett brott som redan var på väg att begås – eller skapade myndigheten det brott som mannen sedan dömdes för?
Brottsprovokation kan stoppa en lagföring
Svensk polis får använda provokativa metoder i brottsutredningar. En polis kan exempelvis uppträda som köpare och skapa ett tillfälle där en misstänkt avslöjar en redan pågående kriminell verksamhet.
Däremot får polisen inte förmå en person att begå ett brott som personen annars inte skulle ha begått.
Om provokationen har gått så långt att rätten till en rättvis rättegång har undergrävts ska personen inte dömas för det framprovocerade brottet. Om åtal ändå väcks ska domstolen lämna åtalet utan bifall.
Det räcker därför inte att fråga vem som tog initiativet till den konkreta affären. Domstolen måste också granska vad personen gjorde innan polisen ingrep och om det finns bevis för att samma typ av brottslighet redan pågick.
Kunde ordna nästan ett kilo på 90 minuter
Högsta domstolen konstaterar att det inte gick att säkert avgöra om E.A. redan hade cannabishartset när polisen tog den första kontakten.
Trots det ansåg domstolen att bevisningen tydligt visade att han redan var involverad i narkotikaförsäljning.
E.A. kunde nästan omedelbart erbjuda den efterfrågade mängden och ordna en leverans utan någon egentlig tidsutdräkt. Han skickade även bilder på cannabisharts i samma sorts förpackningar som senare hittades vid gripandet och kunde lämna närmare uppgifter om varan, bland annat förpackningarnas vikt.
Samma telefonnummer hade dessutom använts för att göra upp om andra narkotikaaffärer i nära anslutning till händelsen.
I den telefon som E.A. uppgav var hans egen hittades både försäljningsannonsen och meddelanden som handlade om narkotikaförsäljning. I bilen som han använde för att ta sig till mötesplatsen låg också tomma förpackningar av samma typ som cannabishartset var förpackat i.
För HD blev helhetsbilden avgörande. Mannen hade inte bara reagerat på en oväntad möjlighet som polisen skapade. Bevisningen visade enligt domstolen att telefonnumret redan användes för att sälja narkotika i enlighet med annonsen.
Polisen agerade som vilken köpare som helst
Det var polisen som tog initiativ till just den affär som ledde till gripandet. Men det fanns enligt HD ingenting som visade att E.A. hade utsatts för påtryckningar eller övertalning.
Polisen hade uppträtt som en vanlig köpare och beställt en mängd som redan erbjöds i annonsen.
Det blev viktigt för domstolens bedömning. Polisen hade inte lockat fram en större affär än den misstänkte själv uppgett sig kunna genomföra och inte heller pressat honom att göra något som låg utanför den verksamhet som redan marknadsfördes.
De provokativa åtgärderna hindrade därför inte en fällande dom.
När polisens beställning kan påverka straffet
HD slår samtidigt fast att en polisinsats kan påverka straffet även när provokationen inte är så allvarlig att åtalet måste underkännas.
Det kan bli aktuellt om polisen får en person att begå ett allvarligare brott än vad personen annars skulle ha gjort.
Ett exempel är om någon som normalt säljer mindre mängder narkotika övertalas att hantera en betydligt större kvantitet. Då måste domstolen se till att den framprovocerade mängden inte automatiskt leder till en strängare brottsrubricering, längre preskriptionstid eller ett högre straff.
Straffet kan också mildras om polisens metoder varit särskilt otillbörliga, även om de inte helt hindrar en lagföring.
I det aktuella fallet ansåg HD att beställningen låg väl inom ramen för vad som redan erbjöds i annonsen. Det fanns därför inget stöd för att polisen hade fått E.A. att hantera en större mängd än han annars skulle ha gjort.
Nio månaders fängelse står fast
Tingsrätten och hovrätten hade tidigare kommit fram till att all narkotika innehades i överlåtelsesyfte. Hovrätten bestämde påföljden till nio månaders fängelse.
Högsta domstolen såg ingen anledning att ändra straffet.
Domslutet justerades endast på en juridisk punkt. E.A. skulle, med hänsyn till hur gärningsbeskrivningen formulerats, dömas för narkotikabrott enligt bestämmelsen om innehav i överlåtelsesyfte – inte enligt två olika punkter i narkotikastrafflagen.
Domen ger polisen tydligare spelregler
Domen innebär att polisen kan beställa narkotika från en misstänkt säljare och använda den efterföljande affären som bevisning, även om det inte går att visa att personen hade den aktuella narkotikan redan vid den första kontakten.
Men det kräver konkret bevisning för att personen redan var involverad i motsvarande brottslighet.
Domstolarna ska bland annat väga in om personen tidigare marknadsfört varan, haft kunskap om pris och förpackning, kunnat ordna leveransen med kort varsel och använt samma kontaktvägar för andra affärer. Även polisens eventuella påtryckningar och vilken mängd myndigheten efterfrågat ska bedömas.
Gränsen går alltså inte vid att polisen tar initiativ till ett köp. Den går vid om myndigheten avslöjar en redan pågående brottslighet eller förmår någon att begå ett brott som annars inte skulle ha blivit av.
I det här fallet ansåg HD att polisen höll sig på rätt sida av den gränsen.
Källa: Högsta domstolens dom den 5 mars 2026 i mål B 5628-24.
