Hoppa till innehåll
Den 12 november 2010 fick SOS Alarm ett samtal som skulle bli början på ett av de mest uppmärksammade mordfallen i modern svensk kriminalhistoria.
Den som ringde var 32-årige Isakin Drabbad, som då hette Isakin Jonsson. Han berättade lugnt att hans sambo låg död i lägenheten i Skara och att det var han själv som hade dödat henne.
När polispatrullen kom fram gjorde han inget motstånd. Han erkände direkt och visade utredarna in i bostaden.
Det som mötte poliserna var en brottsplats som få av dem tidigare hade upplevt.
Den döda kvinnan, 40-åriga Helle Christensen, hade utsatts för omfattande våld. Men det var vad som hänt efter dödsfallet som gjorde att mordet snabbt fick internationell uppmärksamhet.
En berättelse som lät overklig
Under polisförhören lämnade Isakin Drabbad uppgifter som till en början framstod som nästan omöjliga att ta på allvar.
Han berättade att han efter mordet hade styckat Helle Christensens kropp, skurit loss kött och stekt det i en stekpanna. Enligt hans egen berättelse hade han använt salt och blad från cannabisplantor som fanns i lägenheten innan han åt köttet.
Den tekniska undersökningen gav stöd för stora delar av hans berättelse. Det stod klart att kroppen hade styckats och att delar av den hade utsatts för värme. Uppgifterna ledde snabbt till att svenska medier började kalla honom för ”Skarakannibalen”, ett namn som snart spreds över hela världen.
Internationella tidningar och tv-kanaler rapporterade om mordet. Från Storbritannien till USA beskrev medierna det som ett av de mest bisarra brottsfallen från Sverige på många år.
Cannabis blev en del av rubrikerna
Cannabis kom tidigt att bli en återkommande del av rapporteringen.
Polisen hittade cannabisplantor i lägenheten och Drabbad berättade själv att han hade använt cannabis i samband med de handlingar som följde efter mordet. Många rubriker lyfte därför fram drogen tillsammans med kannibalismen, vilket gjorde att de två delarna kom att förknippas med hela fallet.
Samtidigt visade den kommande rättsprocessen att mordet var betydligt mer komplext än så. Domstolens bedömning kom inte att bygga på cannabisanvändningen, utan på Isakin Drabbads allvarliga psykiska tillstånd vid tiden för brottet.
Ett fall som fortfarande väcker uppmärksamhet
Över femton år senare är mordet på Helle Christensen fortfarande ett av Sveriges mest omtalade kriminalfall. Dokumentärer, poddar och tidningsartiklar återkommer regelbundet till historien om ”Skarakannibalen”, ofta med fokus på de makabra detaljerna.
Men bakom rubrikerna fanns också en annan berättelse – om en kvinna som försökte lämna en destruktiv relation, en man med dokumenterad psykisk sjukdom och ett rättsfall som än i dag väcker debatt om rättspsykiatrisk vård och hur samhället hanterar personer som begår mycket grova brott.
Offret, gärningsmannen och varningssignalerna
När mordet blev känt riktades nästan all uppmärksamhet mot Isakin Drabbad och de makabra detaljerna kring brottet. Betydligt mindre skrevs om kvinnan som miste livet.
Helle Christensen var 40 år gammal, dansk medborgare och mamma till fem barn. Under en period av sitt liv kämpade hon med psykisk ohälsa och kom i kontakt med psykiatrin i Borås. Där träffade hon Isakin Drabbad.
Drabbad hade sedan tidigare en lång historia av psykiska problem. Han hade vårdats inom psykiatrin, levde periodvis med missbruk och hade en dotter från ett tidigare förhållande. När han och Helle blev ett par flyttade de så småningom till en lägenhet i Skara i hopp om att börja om.
Men relationen blev snabbt turbulent.
”Jag är rädd för honom”
Efter mordet hittade polisen Helles dagbok. I anteckningarna beskrev hon hur Drabbads humör förändrades, hur han blev allt mer aggressiv och att hon började känna rädsla för mannen hon levde med.
Hennes syster berättade senare att Helle flera gånger kom hem med blåmärken och andra skador. När familjen frågade vad som hade hänt försvarade hon ofta Drabbad och tonade ner händelserna.
Kort före mordet tog Helle ytterligare ett steg.
Hon besökte ett bibliotek i Skara och bad personalen om hjälp att hitta ett vandrarhem där hon kunde bo. Samtidigt ville hon inte att polisen skulle kontaktas. Exakt varför vet ingen, men uppgiften visar att hon aktivt försökte hitta en väg bort från relationen.
Hon hann aldrig lämna lägenheten.
Psykisk sjukdom blev avgörande
Efter gripandet berättade Drabbad om hallucinationer, röster och en verklighetsuppfattning som enligt honom själv förändrats under tiden före mordet. Hans uppgifter ledde till att tingsrätten beslutade om en omfattande rättspsykiatrisk undersökning.
Specialisterna drog slutsatsen att han led av en allvarlig psykisk störning när mordet begicks. Den bedömningen skulle senare få avgörande betydelse för domen.
Cannabis förekom både i utredningen och i mediernas rapportering, men den rättspsykiatriska undersökningen pekade inte ut drogen som orsaken till mordet. Domstolens fokus låg i stället på Drabbads psykiska tillstånd vid gärningstillfället.
Domen som väckte starka reaktioner
Att Isakin Drabbad hade dödat Helle Christensen var aldrig den stora tvistefrågan i rätten. Han erkände mordet redan när polisen kom till lägenheten och lämnade senare detaljerade uppgifter under förhören. I stället kom rättegången att handla om hans psykiska tillstånd och vilket straff han skulle dömas till.
Efter en omfattande rättspsykiatrisk undersökning bedömde experterna att Drabbad led av en allvarlig psykisk störning när mordet begicks. Han ansågs också ha ett fortsatt stort vårdbehov och en förhöjd risk för återfall i allvarlig brottslighet om han inte behandlades.
Den bedömningen blev avgörande.
Ingen livstidsdom
Skaraborgs tingsrätt dömde Isakin Drabbad för mord, men inte till fängelse. I stället dömdes han till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, den mest ingripande formen av rättspsykiatrisk vård i Sverige.
Det innebär att en patient inte kan skrivas ut enbart på beslut av vården. Varje steg mot större frihet måste godkännas av förvaltningsrätten efter att domstolen tagit del av läkares och åklagares bedömningar.
Domstolen ansåg att Drabbads psykiska sjukdom var så allvarlig att vård var den enda möjliga påföljden enligt svensk lag.
Från sluten vård till ett friare liv
Under de första åren efter domen bedömdes Isakin Drabbad fortfarande utgöra en hög risk. Ansökningar om lättnader avslogs och han blev kvar inom den slutna rättspsykiatrin.
Men med tiden förändrades bedömningarna.
Efter flera års behandling började han få permissioner och senare övergå till öppnare vårdformer. I dag lever han inte längre innanför låsta avdelningar, utan vårdas inom rättspsykiatrins öppenvård under särskilda villkor.
Utvecklingen har väckt starka reaktioner.
Många menar att det är svårt att acceptera att en person som begått ett av Sveriges mest brutala mord redan efter omkring 15 år kan leva ett betydligt friare liv. Samtidigt bygger det svenska rättspsykiatriska systemet inte på ett bestämt straff, utan på en medicinsk bedömning av patientens psykiska tillstånd och risken för återfall. När experter bedömer att risken har minskat kan domstolen besluta om mindre ingripande vård.
Det är en modell som återkommande diskuteras – särskilt i fall där brotten varit ovanligt grova.
Ett fall som fortfarande diskuteras
Även långt efter domen fortsätter mordet i Skara att väcka debatt. Inte bara på grund av de makabra omständigheterna, utan också för att det blivit ett av de tydligaste exemplen på hur svensk rättspsykiatri fungerar.
För vissa visar fallet att systemet lyckas behandla svårt psykiskt sjuka människor. För andra väcker det frågan om samhället verkligen kan känna sig tryggt när en person som begått ett så brutalt mord successivt får större frihet.
Den diskussionen pågår fortfarande.
Dottern som fick leva med konsekvenserna
När Isakin Drabbad dömdes för mord var hans dotter Jamie-Lee Arrow nio år gammal.
Över en natt blev hennes pappa känd över hela världen som ”Skarakannibalen”. Medan medierna rapporterade om mordet och de makabra detaljerna tvingades hon leva vidare med vetskapen om att hennes efternamn för alltid skulle kopplas till ett av Sveriges mest uppmärksammade kriminalfall.
Dokumentären om hennes liv
År 2025 valde Jamie-Lee Arrow att själv berätta sin historia i dokumentären My Father, the Cannibal.
I dokumentären beskriver hon hur mordet påverkat hela hennes uppväxt och hur hon försökt förstå vem hennes pappa egentligen är. Hon berättar också om hur det är att leva med att en förälder begått ett så uppmärksammat brott och hur hon under många år kämpat för att skapa en egen identitet, skild från den historia som ständigt följt henne.
Dokumentären handlar därför inte främst om mordet i sig, utan om konsekvenserna för de anhöriga – något som ofta hamnar i skymundan när ett brott får stor medial uppmärksamhet.
Ett fall som inte får glömma offret
De flesta känner igen namnet ”Skarakannibalen”. Betydligt färre minns namnet Helle Christensen.
Bakom ett av Sveriges mest makabra mordfall fanns en 40-årig kvinna som enligt utredningen försökte lämna en relation där hon inte längre kände sig trygg. Hon hann aldrig därifrån.
Femton år senare lever mordet fortfarande kvar i dokumentärer, poddar och tidningsartiklar. Men bakom de makabra rubrikerna finns också en familj som förlorade en dotter, syster och mamma – och en dotter som fortfarande lever med konsekvenserna av sin pappas handlingar.
Det är kanske därför fallet fortfarande berör. Inte bara för att det var ovanligt brutalt, utan för att det påminner om att varje uppmärksammat brott lämnar efter sig människor som får bära konsekvenserna långt efter att rubrikerna har försvunnit.
