Hoppa till innehåll
När inte politikerna gör något så får folket ta saken i egna händer. Nu visar en undersökning i landet som kanske mer är känt för sin dialekt och kängurur att folket vill ha cannabis!
Om femtio år kommer världen utan tvekan att se tillbaka på perioden med cannabisförbud med samma frågetecken som vi nu ser på alkoholförbudet på 1930-talet. I själva verket kan det vara ännu mer nyanserat än så. Alkohol är trots allt en farlig substans med hög beroendepotential. Cannabis är inte det.
Men kanske är den historiska fördömelsens backspegel för denna tidsperiod inte ett halvt sekel bort, utan mycket närmare. Om bara tio år är det mycket troligt att världen kommer att ha avkriminaliserat cannabis. På ett enda årtionde har branschen trots allt gått framåt med stormsteg sedan både Colorado och Washington State antog väljarstyrda folkomröstningar för att inleda en rekreationsmarknad.
I Australien, liksom i Europa, har stödet för en reform av fritidsbruk nu nått en vändpunkt. I en onlineundersökning som genomfördes av undersökningsföretaget Essential Research mellan den 30 mars och den 2 april i år svarade 50 % av de tillfrågade att de var för en fullständig reform. Detta är dubbelt så mycket som i en undersökning från 2013 som genomfördes av National Drug Strategy Household survey.
Denna havsförändring innebär en fördubbling av stödet för en reform Down Under – och ytterligare på bara sex år.
Utöver detta vill 58 % göra medicinsk cannabis mer prisvärd genom att låta patienterna odla sin egen cannabis, och 62 % stöder en skrotning av de nuvarande lagarna om drograttfylleri.
Den enorma förändringen i den allmänna opinionen står också i stark kontrast till den nuvarande regeringens narkotikapolitik, där cannabisrelaterade arresteringar har ökat med 23 % under samma tidsperiod.
Enligt Unharm, den ideella organisation som beställde den australiska undersökningen, visar denna utveckling tydligt att politikerna inte är i fas med samhällets önskemål i denna fråga.
Det är naturligtvis inte bara i Australien som detta är ett vanligt tema.
Behovet av en brådskande federal, om inte internationell, reform av narkotikapolitiken är globalt.
Australien har mer eller mindre gått i takt med andra länder när det gäller åtminstone en reform av medicinsk cannabis på federal nivå. I oktober 2015 meddelade den nationella regeringen att den skulle legalisera kommersiell odling för medicinska och vetenskapliga ändamål. Reformen har gått långsamt framåt sedan dess.
Enligt aktuella uppgifter fortsätter cannabis att vara världens mest använda ”olagliga” drog, med uppskattningsvis 3,9 % av världens befolkning – cirka 192 miljoner människor – som använder drogen regelbundet. I Australien är siffrorna mycket högre än så. Cirka 11 % av befolkningen använde cannabis minst en gång om året år 2020.
Australien är inte det enda stället där det folkliga stödet för legalisering har nått (åtminstone) halvvägs. Tidigare den här månaden gjorde en annan undersökning internationella nyheter – nämligen att över 50 % av européerna också stödde en fritidsreform. I USA stöder också två tredjedelar av de väljare som lutar åt demokraterna och knappt 50 % av republikanerna en förändring, även om detta varierar från delstat till delstat.
Varför har då reformer – även av medicinsk art – stannat upp överallt?
Det har förekommit oförlåtliga förseningar och avstängningar på federal nivå nästan överallt. Detta inbegriper under de senaste två åren ursäkten att regeringarna överallt var upptagna av den globala pandemin eller, på senare tid, kriget i Ukraina.
Utöver detta har det föreslagits att anledningen till att stödet ökar i opinionsundersökningarna men inte i den politiska klassen är att yngre människor (under 40 år) stöder en fritidsreform, medan äldre människor, som röstar oftare, inte gör det. Detta är också, enligt en akademisk studie i Europa, inte alls korrelerat. Det finns inte heller någon anmärkningsvärt större användning av cannabis bland yngre människor.
Vad vi nu bevittnar, i Förenta staterna, i Europa och naturligtvis på platser som Australien, är en ovilja hos nationella politiker att ta till sig den allmänna opinionen, och ännu värre, en vilja att använda skattepengar för att stödja förbudsinfrastrukturen – oavsett vem som skadas i processen.
När kommer balansen äntligen att förändras på de platser där reformerna släpar efter?
Ge det ett decennium. Och på vissa ställen mindre än så.
Tyvärr kan lidandet – både bland patienter och fritidsanvändare som kriminaliserats av en föråldrad politik – öka under denna tidsperiod. Tragiskt nog, med tanke på mänskligt beteende och historia, är det också sådana upprörande orättvisor under en period av social oro och omvälvning som vanligtvis lyckas få vågskålen att tippa över.
Cannabisreformen kommer uppenbarligen inte att vara annorlunda.
