Hoppa till innehåll
Det är knappast något svårt val för de flesta ungdomar om man ska välja den kriminella eller laglydiga vägen i livet, men för ungdomarna i utsatta områden är det inte alltid lika självklart. Skulle du själv byta din trygga tillvaro mot 30 000 i veckan? Det är tankar som bubblar upp efter veckans krönika av Christian Engström.
Regeringen vill stoppa nyrekryteringen till gängen genom att ge kommunerna i uppdrag att lösa problemet med ”satsningar på skola, socialtjänst och fritidsverksamhet”. Det kommer inte att lyckas. Det kan i och för sig finnas goda skäl för kommunerna att satsa mer på det sociala arbetet i problemtyngda förorter. Men att tro att det skulle göra det svårare för gängen att rekrytera nya unga killar är bara naivt.
Så länge gängen får behålla narkotikamiljarderna, kommer Sverige få behålla gängen och gängskjutningarna.
I en tidigare krönika skrev jag om Johan Wickléns nyutkomna (och mycket bra) bok Vi ger oss aldrig. Där får vi bland annat träffa den före detta gängkriminella ”Alex”, som berättar om hur han upplevde det att sälja cannabis som ung tonåring:
– När jag var 15 kunde jag göra 30.000 på en vecka. Då började jag tänka, vad tjänar en advokat, vad tjänar min lärare? Jag tror man får storhetsvansinne när man gör såna pengar i ung ålder. Politikerna kan snacka hur mycket dom vill, men jag har sett det med egna ögon.
Det är mot den här bakgrunden man ska se regeringens senaste utspel. Det är inte brist på fritidsgårdar som får unga killar att bli kriminella. Det är drömmen om stora, snabba pengar som lockar. Och den lockelsen kan inte kommunerna komma åt med aldrig så mycket socialtjänst och fritidsverksamhet. Det säger både sunda förnuftet och flera decenniers erfarenhet av att försöka stoppa gängen på precis det sättet. Vi vet redan att det inte funkar.
Och gissningsvis vet regeringen och justitieminister Morgan Johansson också att kommunerna inte kan lyckas med det som regeringen och staten har misslyckats med, alltså att pressa tillbaka gängen och gängvåldet. Men ger han uppdraget till kommunerna och de också misslyckas, då blir det ju kommunerna som misslyckades och inte han. Hantera media kan han, åtminstone.
Men för att hantera gängkriminaliteten skulle det behövas andra åtgärder från regeringen än bara prat. Då skulle de behöva vända på stenen som det står ”Narkotikapolitik” på, och göra en grundlig utredning av vad kriminaliseringen av narkotika har givit för resultat.
Har förbudslinjen lett till vi uppnått det narkotikafria samhället (som Morgan Johansson lovade 2002 att han skulle genomföra inom tio år)? Eller har det tvärtom lett till att vi fått både högst narkotikadödlighet och flest gängskjutningar i hela EU, samtidigt som vi lägger mest polisresurser på att sätta dig vanliga brukare? Skulle vi kanske kunna lära oss något av länder som tillämpar en annan politik, och bevisligen får bättre resultat än Sverige?
Skulle vi kunna legalisera cannabis, och därmed ta bort ungefär hälften av narkotikaintäkterna som är gängens basinkomst, och som får 15-åriga killar att ge sig in på den kriminella banan?
De frågorna vägrar Morgan Johansson envist att låta en utredare titta på. En sådan utredning skulle nämligen visa att den politik han har stått för de senaste 20 åren inte har fungerat. Det skulle ”skicka fel signaler”.
Då är det bättre att försöka skyffla över ansvaret på kommunerna, och ge dem uppdraget att förklara för unga killar varför de ska avstå från att fylla fickorna med lättförtjänta tusenlappar.
