Cannabispatienter är en ideell förening som arbetar för patienters rätt till trygg, jämlik och fungerande behandling.

Först skrev medierna om patienterna som fick livet tillbaka sedan följde de myndigheternas fuskberättelse…

Svenska medier har berättat om MS-patienter som fått mindre smärta och bättre balans, svårt sjuka människor som äntligen kunnat sova och patienter som fått tillbaka delar av sina liv med medicinsk cannabis. Men när Region Stockholm, IVO och senare TLV började tala om brister, fusk, kryphål och att systemet kringgåtts förändrades rapporteringen. Patienterna försvann, myndigheternas påståenden återgavs utan samma kritiska granskning och rapporteringen fick alltmer karaktären av ett ensidigt drev. När TLV sedan kastade ut dronabinol och cannabidiol ur högkostnadsskyddet blev de stora redaktionerna nästan helt tysta.

Det fanns en tid då svenska medier faktiskt lyssnade på patienterna.

SVT berättade om människor med svår smärta som fått hjälp av medicinsk cannabis. Aftonbladet intervjuade Natalie, som beskrev cannabisoljan som det enda som fungerade mot hennes kroniska smärta. MS-patienten Nikki berättade för SVT att behandlingen hjälpte henne att sova. Den cancersjuka Angela fick lindring efter att andra behandlingar inte räckt till. Läkartidningen rapporterade om svenska patienter som reste till Danmark för att få vård. Så sent som i maj 2026 mötte TV4 Thomas Taserud, som sade att medicinsk cannabis hade lindrat nervsmärtor, muskelkramper och balansproblem och höjt hans livskvalitet.

Berättelserna var inte okritiska hyllningar. De innehöll frågor om evidens, biverkningar, beroende och Sveriges restriktiva förskrivning. Men patienterna tilläts vara människor och medicinsk cannabis behandlades åtminstone delvis som vad det är: en medicinsk behandling.

Sedan förändrades berättelsen.

När myndigheterna började tala om brister och misstänkt fusk slutade stora delar av Mediesverige att fråga hur patienterna mådde. I stället började redaktionerna återge myndigheternas språk. Medicinsk behandling blev ett ”kryphål”. Extemporeförskrivning blev ett sätt att ”komma runt” systemet. Lagligt förskrivna och apoteksframställda läkemedel placerades i samma berättelse som missbruk, oseriösa läkare och ekonomiska oegentligheter.

Det positiva patientperspektivet tystnade nästan samtidigt som myndighetsperspektivet blev starkare.

Det är den förändringen som måste granskas.

Patienterna fanns i spalterna innan de blev obekväma

Under flera år publicerade svenska redaktioner berättelser som visade varför patienter söker medicinsk cannabis.

Det handlade om människor som hade prövat opioider, pregabalin, sömnmedel, antidepressiva och andra behandlingar utan tillräcklig effekt eller med svåra biverkningar. Det handlade om patienter som inte jagade ett rus utan sömn, rörelseförmåga och möjligheten att fungera i vardagen.

I dessa artiklar gick det att förstå att medicinsk cannabis sällan är patientens första val. För många är den ett alternativ som blir aktuellt först efter år av smärta och misslyckade behandlingar.

TV4:s intervju med Thomas Taserud är ett tydligt exempel. Han hade prövat flera läkemedel och fått svåra biverkningar. När han varnades för beroende av medicinsk cannabis jämförde han det med de starka och beroendeframkallande preparat han tidigare fått utskrivna. Hans berättelse gjorde den svenska dubbelmoralen synlig: riskerna med cannabis granskas hårt, medan riskerna med läkemedel som redan accepterats av vården ofta behandlas som en självklar del av systemet.

Det fanns vetenskaplig skepsis även i den rapporteringen. Det skulle det göra. Patientberättelser är inte kliniska studier och en behandling som hjälper en person behöver inte hjälpa alla.

Men berättelserna visade något som senare nästan försvann: varför behandlingen finns och vad som står på spel för den som får effekt.

När myndigheterna ändrade språk följde medierna efter

Konflikten kring den tidigare kliniken Aureum Healthcare förändrade rapporteringen.

Region Stockholm ifrågasatte förskrivningen och försökte stoppa klinikens arbetsplatskod. IVO riktade 2022 mycket allvarlig kritik mot verksamheten och beslutade om verksamhetsförbud. Läkartidningen, Mitt i, Drugnews, Dagens ETC och andra medier rapporterade om bristande journalföring, förskrivning utanför godkända indikationer, behandling av barn, fakturering, inkassokrav, ägarförhållanden och körkortsproblem.

Det var relevanta uppgifter och självklara ämnen för granskning.

Men journalistikens ansvar upphör inte när den första skandalen är publicerad.

En tidigare verksamhet är inte automatiskt samma sak som dagens verksamheter. En läkares fel är inte bevis för att andra läkare gör samma fel. Brister i ett antal journaler är inte i sig bevis för att alla patienter saknar medicinska behov. Misstanke om missbruk av ett system är inte samma sak som att varje lagligt förskrivet recept är ett försök till fusk.

Ändå har gamla brister fått fungera som bakgrundsbild till nästan all senare rapportering. Den nedlagda verksamheten Aureum Healthcare, dagens Aurea Care, Sapphire Clinics, enskilda läkare, extemporeläkemedlen och patienterna har gång på gång dragits in i samma berättelse.

Den journalistiska grundfrågan borde ha varit enkel: Är de gamla anklagelserna fortfarande relevanta och gäller de de verksamheter och patienter som nu drabbas?

IVO har senare granskat den nuvarande verksamheten Aurea Care och förskrivande läkare utan att rikta motsvarande kritik. Den uppgiften har inte fått något genomslag som ens liknar genomslaget för verksamhetsförbudet 2022.

Negativa myndighetsbesked blev stora nyheter. Frånvaron av ny kritik blev ingen nyhet alls.

Från granskning till ett drevliknande eko

Det är här rapporteringen får en drevliknande karaktär.

Ett journalistiskt drev behöver inte innebära att reportrar samordnar sig eller medvetet ljuger. Det kan uppstå när samma anklagande ram upprepas av flera redaktioner, medan nya fakta, rättelser och motbilder får betydligt mindre utrymme.

Myndigheten säger fusk. Mediet skriver fusk. Nästa redaktion hänvisar till den tidigare artikeln. En gammal händelse blir bakgrund i en ny text och upprepningen skapar ett intryck av att anklagelsen redan är bevisad och fortfarande aktuell.

Till slut behöver ingen längre visa vari fusket består.

Det räcker att säga cannabis.

En svensk forskningsstudie från 2021 analyserade 134 artiklar om medicinsk cannabis i Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet mellan 2015 och 2020. Forskaren Ernesto Abalo fann att medierna hade svårt att upprätthålla gränsen mellan medicinsk och rekreationell cannabis. Rapporteringen växlade mellan patienters erfarenheter, vetenskapligt välgrundade resonemang och betydligt svagare hänvisningar till forskning.

Den sammanblandningen får verkliga konsekvenser. Ett ordinerat läkemedel blir ”cannabis”. En patient blir ”cannabisanvändare”. Individanpassad extemporeförskrivning blir ett kryphål. Misstänkta fel hos en läkare blir en skugga över en hel patientgrupp.

Myndigheter kan också ha fel

Svensk journalistik har en märklig svaghet för myndigheters formuleringar. Ett påstående verkar ibland bli mer sant bara för att det kommer på brevpapper med ett statligt emblem.

Men en myndighet kan ha fel. En myndighetschef kan överdriva. Ett beslutsunderlag kan vara ofullständigt. En beskrivning kan vara missvisande eller rent av osann.

Det är därför journalistiken finns.

När Region Stockholm eller TLV använder ord som fusk, kringgående eller felaktig användning är redaktionernas uppgift inte att fungera som högtalare. Uppgiften är att begära bevisen.

Vilka nu verksamma kliniker har konstaterats fuska? Hur många recept gäller det? Vilka patienter saknar medicinsk motivering? Vilka aktuella IVO-beslut visar systematiska fel? Har de patienter som behandlas i dag över huvud taget något med bristerna i den tidigare verksamheten att göra?

Om myndigheten inte kan svara ska också det bli en rubrik.

Sedan tog TLV läkemedlen och medierna blev tysta

Den 24 augusti beslutade Tandvårds och läkemedelsförmånsverket, TLV, att extemporeläkemedel i oral lösning med dronabinol eller cannabidiol ska uteslutas ur högkostnadsskyddet från den 1 december.

Myndigheten skriver att det finns ”skäl att anta” att läkemedlen inte används på det sätt som lagstiftaren avsett. Beslutet ska enligt TLV förhindra att tidigare subventionsbeslut för godkända läkemedel med samma verksamma substanser kringgås.

Det är ett nationellt beslut som riskerar att göra fortsatt behandling till en fråga om privatekonomi. Patienter som i dag får läkemedlen på recept kan tvingas betala tusentals kronor varje månad eller avsluta en behandling som deras läkare bedömt som medicinskt motiverad.

Ändå har de stora rikstäckande redaktionerna inte genomfört någon synlig, självständig och bred granskning av beslutet.

Var är SVT? Var är Sveriges Radio? Var är Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen? Var är de stora medicinredaktionerna som tidigare kunnat rapportera ingående om misstänkta fel?

När en klinik kunde misstänkliggöras fanns nyhetsvärdet. När patienter riskerar att förlora sina läkemedel tycks intresset vara betydligt mindre.

Frågorna som de stora redaktionerna inte ställer

Hur många patienter berörs av TLV:s beslut?

Hur många har redan prövat den ordinarie vårdens rekommenderade behandlingar utan tillräcklig effekt?

Hur många riskerar att återgå till opioider, pregabalin eller andra läkemedel som tidigare gett otillräcklig effekt eller svåra biverkningar?

Vilket medicinskt likvärdigt alternativ finns för patienter utan MS när Sativex är godkänt för spasticitet vid MS, har en fast kombination av THC och CBD och inte ger samma möjligheter till individuell dosering?

Vad innebär det att Sativex dessutom har varit restnoterat och riskerar att inte vara tillgängligt på den svenska marknaden efter årsskiftet?

Varför valde TLV ett generellt stopp i stället för riktad tillsyn, tydligare förskrivningsvillkor eller en begränsad subvention?

Vilket underlag visar att dagens patienter och vårdgivare kollektivt ska bära konsekvenserna av gamla eller enskilda fel?

Och var finns den hälsoekonomiska beräkningen av vad som händer när människor får mer smärta, blir sjukskrivna, förlorar arbetsförmåga eller behöver andra läkemedel?

TLV kallar månaderna fram till den 1 december för en omställningsperiod. Men om det inte finns ett medicinskt fungerande och ekonomiskt tillgängligt alternativ är det inte en omställning.

Det är en nedräkning.

Det positiva försvann när det behövdes som mest

Det mest avslöjande är inte bara att rapporteringen blivit negativ. Det är att de tidigare patientberättelserna nästan helt försvunnit ur den nya berättelsen.

Vad hände med Natalie, som sade att cannabisoljan var det enda som fungerade? Vad hände med Nikki, som äntligen kunde sova? Vad hände med Angela, som fick lindring från cancersmärtan? Vad hände med Thomas, vars nervsmärtor och muskelkramper minskade och vars livskvalitet förbättrades?

Deras erfarenheter slutade inte existera när en myndighet började tala om fusk.

Men i mediernas nya dramaturgi fanns det plötsligt inte längre plats för dem.

Patienterna var användbara när medicinsk cannabis var en ovanlig och mänskligt intressant berättelse. När deras erfarenheter började kollidera med myndigheternas linje blev de obekväma.

Det är svårt att inte fråga sig varför.

Vill de stora redaktionerna inte granska detta? Är patienter med svår smärta mindre intressanta än ordet cannabis? Ger en myndighetsanklagelse fler klick än en komplicerad granskning av läkemedelsförmåner, extempore och patientnytta? Eller har rädslan för att framstå som positiv till cannabis blivit större än viljan att stå för det som är rätt, sant och journalistiskt relevant?

Att granska TLV är inte att försvara varje recept

Att kritisera mediernas rapportering innebär inte att kliniker, läkare eller förskrivning ska lämnas utan kontroll.

Fel ska utredas. Oseriösa vårdgivare ska stoppas. Patienter ska skyddas mot både medicinska och ekonomiska missförhållanden.

Men samma kritiska krav måste riktas mot myndigheterna.

Att granska TLV:s beslut är inte att göra reklam för medicinsk cannabis. Att lyssna på patienter är inte att förneka risker. Att begära belägg för påståenden om fusk är inte att försvara fusk.

Det är att göra journalistik.

Svenska medier visade tidigare att de kunde berätta hur medicinsk cannabis hjälpt patienter att sova, röra sig och få tillbaka delar av livet. När myndigheternas anklagelser kom borde dessa erfarenheter ha blivit början på en djupare granskning.

I stället blev de slutet på den positiva rapporteringen.

Fusk ska granskas. Kliniker ska granskas. Läkare ska granskas.

Men också Region Stockholm, IVO och TLV ska granskas.

Och när myndigheterna inte talar sanning är det mediernas förbannade skyldighet att avslöja det.

Källor och vidare läsning

Dela denna artikel