Hoppa till innehåll
Som tonåring försökte Otto Larsson få sina vänner att sluta använda cannabis. I dag är han Piratpartiets narkotikapolitiska talesperson och kandiderar till riksdagen. För Cannabis i fokus berättar han om vägen från skräckbilder och tvivel till politiskt engagemang – och om hur han vill utforma en svensk, laglig cannabismarknad.
Otto Larssons engagemang i cannabisfrågan började inte med en positiv syn på växten. Tvärtom var han under sina tidiga tonår starkt emot både cannabis och andra droger. Han sa öppet åt vänner som använde dem att sluta.
Men när han själv blev anklagad för att använda droger, trots att han inte gjorde det, började någonting förändras. Samtidigt märkte han att de skräckbilder han hade fått med sig inte stämde särskilt väl överens med det hans vänner berättade och upplevde.
Till slut bestämde han sig för att bilda sig en egen uppfattning.
– När jag insåg att jag inte omedelbart blev dödskultsatanist eller fastnade i en egen bubbla började jag ifrågasätta det jag hade fått lära mig. Och jag gjorde det ganska högljutt, kanske inte alltid till mina föräldrars glädje.
Piratpartiet var villigt att lyssna
Ifrågasättandet växte med tiden till ett politiskt engagemang. Innan Otto hamnade i Piratpartiet hade han kontaktat samtliga åtta riksdagspartier för att försöka diskutera cannabisfrågan. Enligt honom möttes han av stängda dörrar.
Hos Piratpartiet blev reaktionen en annan.
– Det avgörande var att någon faktiskt lyssnade.
Han såg dessutom partiet som ett seriöst politiskt alternativ. Piratpartiet hade fått sitt genombrott i EU-valet 2009, var en del av en internationell rörelse och hade ett ungdomsförbund med ett eget kansli. Det fanns redan en organisation att bygga vidare på och, som han såg det, en tydlig potential.
Vägen framåt behövde däremot inte nödvändigtvis gå genom partipolitiken. När Otto började engagera sig var forskning svårare att hitta och ta del av än den är i dag. Användbar information blandades ofta med vad han beskriver som flummiga resonemang och tveksamma teorier.
Han bestämde sig tidigt för att ta de möjligheter som dök upp, oavsett om de fanns inom politiken, journalistiken eller någon annanstans.
– Formen var mindre viktig. Jag ville åstadkomma förändring.
Vill se en modern arbetarrörelse
Otto har arbetat i flera branscher utanför politiken. Han kommer från arbetarklassen, identifierar sig fortfarande som arbetare och menar att arbetslivet har gett honom en förståelse för vanliga människors vardag.
Samtidigt är han kritisk till vad han uppfattar som ett växande avstånd mellan många yrkespolitiker och de människor som påverkas av deras beslut. Framför allt riktar han kritiken mot Socialdemokraterna och Moderaterna.
Men framtidens arbetarrörelse kan enligt honom inte byggas på nostalgi över hur arbetslivet såg ut för ett halvt sekel sedan. Digitaliseringen förändrar arbetsvillkoren i nästan alla branscher. Därmed blir även frågor om övervakning, personlig integritet och makten över tekniken arbetarfrågor.
– Lite tillspetsat: kanske är det dags att ersätta hammaren och skäran med en mus och ett tangentbord.
Det är också en anledning till att Otto hellre beskriver sig som pirat än placerar sig till höger eller vänster. Han känner sig inte hemma i vad han kallar förra seklets ideologiska mallar och tycker att den traditionella skalan säger ganska lite om hans syn på integritet, kunskap, digitalisering och individuell frihet.
– Jag vill kunna bedöma idéer efter vad de faktiskt innebär och vilka problem de löser, utan att först behöva kontrollera vilket politiskt läger de brukar förknippas med.
Två roller som kräver öppenhet
Vid sidan av uppdragen som narkotikapolitisk talesperson och riksdagskandidat för Piratpartiet är Otto chefredaktör för Cannabis i fokus, som är en politiskt oberoende tidning. Kombinationen gör gränsen mellan journalistik och politik viktig.
För Otto är svaret öppenhet. Han säger att han från första dagen varit tydlig med sin ståndpunkt inför läsare, väljare, partikollegor och andra inom cannabisrörelsen. Hans mål är att cannabis ska vara lagligt i Sverige, med åtminstone samma utrymme för vuxnas egna val som alkohol har.
Men tydlighet om den egna åsikten får inte bli ett frikort att välja bort sådant som talar emot den, menar han.
– Jag har en uttalad åsikt, men det får inte betyda att obekväma fakta väljs bort. När det har kommit information som ställer cannabis i ett negativt ljus har vi också publicerat den.
Trovärdighet handlar enligt honom om att vara ärlig även när fakta inte passar den egna övertygelsen.
Svensk odling och rätt att odla hemma
När Otto beskriver hur en reglerad svensk cannabismarknad skulle kunna se ut återkommer han till att den ska gynna Sverige och människorna som bor här.
Han vill inte se en modell där marknaden öppnas samtidigt som produkterna importeras och arbetstillfällena hamnar utomlands. I stället vill han skapa förutsättningar för svensk odling, svenska företag och lokal förädling.
Hemodling är en annan central del. Vuxna ska enligt honom kunna odla för eget bruk, både av frihetliga skäl och för att motverka oskäliga priser och en marknad som kontrolleras av ett fåtal stora aktörer.
– Grundtanken är enkel: det ska finnas utrymme att odla själv, precis som vi gör med tomater, majs och äpplen.
Samtidigt räcker det inte att bara göra cannabis lagligt. Den nya marknaden måste också fungera tillräckligt bra för att människor faktiskt ska välja den framför den illegala. Om priset blir för högt eller det lagliga utbudet för begränsat finns risken att kunderna fortsätter vända sig till sina tidigare säljare.
Vill vänta med en särskild cannabisskatt
För att ge den lagliga marknaden en möjlighet att konkurrera från början vill Otto undersöka en introduktionsperiod utan särskild cannabisskatt. Den illegala handeln har redan kunder och etablerade distributionsvägar, vilket innebär att den lagliga marknaden måste kunna konkurrera även på pris.
Ett möjligt riktmärke att undersöka är enligt honom ett konsumentpris på omkring 25 kronor per gram under de första tre åren. Han betonar samtidigt att det inte är ett färdigutrett förslag. Nivån måste först räknas på, så att lagliga odlare och producenter kan bära sina kostnader.
– Min poäng är att staten inte måste maximera skatteintäkterna från dag ett. Första prioritet bör vara att få kunderna att lämna den illegala handeln.
När den lagliga marknaden har hunnit etableras skulle en särskild beskattning kunna införas stegvis. Men nivån måste hela tiden vägas mot risken att kunder återvänder till den svarta marknaden.
Otto säger att han hittills inte har mött något argument mot legalisering som han anser vara omöjligt att bemöta genom en genomtänkt reglering. Samtidigt är han tydlig med att en trovärdig legaliseringsdebatt också måste ge utrymme åt riskerna.
Har ändrat syn på cannabisberoende
Efter nästan två decennier i frågan är Otto inte främmande för att ompröva tidigare ståndpunkter. Under de senaste tio till femton åren har mer kunskap blivit tillgänglig och forskningsläget har utvecklats.
En fråga där han själv har ändrat uppfattning är cannabisberoende.
– Tidigare var jag mer avfärdande.
I dag anser han att man måste kunna erkänna att människor kan utveckla ett problematiskt bruk där cannabis tränger undan relationer, arbete eller andra viktiga delar av livet.
– Den som vill föra en trovärdig diskussion om legalisering måste också kunna prata öppet om problemen.
Att förespråka legalisering är alltså inte samma sak som att betrakta cannabis som riskfritt. För Otto handlar reglering om att försöka skapa ett system som både respekterar vuxnas frihet och tar verkliga problem på allvar.
Medicinsk cannabis ska bedömas som annan behandling
I frågan om medicinsk cannabis har hans engagemang alltid varit starkt. Otto säger att han kan förstå en viss oro inför att en drog som många inte känner till skulle börja säljas lagligt för rekreationellt bruk. Däremot har han svårare att acceptera att samma rädsla ska få bromsa medicinsk forskning och behandling.
– Läkare utbildar sig i många år och måste kunna motivera sina behandlingsbeslut. Då måste de också få rimliga möjligheter att bedöma vilka läkemedel som passar en viss patient, utifrån forskning och medicinsk erfarenhet.
Cannabisbaserade läkemedel är inte riskfria och passar inte alla, understryker han. Men de ska heller inte bedömas efter andra principer än övriga behandlingsalternativ.
Det som har drivit honom är bland annat berättelser från människor som fått lindring och förbättrad livskvalitet efter att andra behandlingar inte hjälpt. Genom sitt arbete har han mött många patienter som haft det svårt men ändå fortsatt kämpa, både för sin egen och andras skull.
Efter TLV:s beslut att utesluta vissa extemporeläkemedel med dronabinol och cannabidiol ur läkemedelsförmånerna riskerar berörda patienter att möta betydligt högre kostnader. Om Otto fick förändra en sak för patienterna redan i morgon är svaret tydligt:
– Priset, helt klart.
Men han vill också förändra när cannabisbaserade läkemedel över huvud taget kan komma på fråga. Han vänder sig mot att patienter först ska behöva prova en lång rad behandlingar utan tillräcklig effekt innan alternativet ens diskuteras.
Det betyder inte att cannabis alltid ska vara förstahandsvalet. Däremot vill han att läkare ska kunna överväga det tidigare när det finns medicinskt stöd.
– Om en patient står inför behandling med exempelvis opioider eller bensodiazepiner bör man kunna göra en saklig jämförelse av relevanta alternativ, deras risker och den förväntade nyttan för just den patienten.
Ordningen ska enligt Otto avgöras av medicinsk kunskap och patientens behov, inte av gamla föreställningar om cannabis.
Efterlyser mer gemensam handlingskraft
Efter många års engagemang är det inte främst hård kritik som fått Otto att överväga att ge upp. Frustrationen har snarare kommit när han försökt samla in pengar eller få fler människor att bidra till arbetet.
Han upplever att det finns ett stort glapp mellan hur många som säger sig vilja se en förändrad cannabispolitik och hur många som faktiskt är beredda att bidra med tid, pengar eller sin röst.
– Många tycker att frågan är viktig, men när det väl gäller prioriteras något annat. Det gör det svårt att bygga ett långsiktigt arbete.
Den svenska cannabisrörelsen saknar inte åsikter, konstaterar han. Vad han efterlyser är mer gemensam handlingskraft.
I årets val står Otto på plats 13 på Piratpartiets nationella riksdagslista. Om partiet når över riksdagsspärren på fyra procent skulle det enligt hans uppskattning kunna få omkring 14 mandat, även om det exakta antalet avgörs av valresultatet och mandatfördelningen.
För honom är partiets gemensamma resultat viktigare än den egna placeringen.
– För mig är det viktigaste att vi kommer in och får möjlighet att driva vår politik. Exakt var jag står bland de platser som kan bli aktuella är mindre viktigt än att vi lyckas tillsammans.
Otto Larssons väg till riksdagskandidaturen började när verkligheten inte längre stämde överens med det han hade fått lära sig. Sedan dess har kunskapsläget förändrats – och även han själv har omprövat sådant han tidigare trodde.
Det är kanske också den tydligaste röda tråden genom hans engagemang: politiska övertygelser måste kunna prövas mot verkligheten, även när det innebär att man behöver ändra sig.
