Det är inte partyknarkarna som ska skämmas, det är politikerna

Debatten huruvida någon ska skämmas för sitt rekreationsbruk har susat i både traditionella och sociala medier. Christian Engström tycker det är politikerna som ska skämmas och inte brukarna. Detta skriver han om i denna veckas krönika!

Glädjande nog har det varit en livlig debatt om narkotikapolitiken de senaste veckorna. Många debattinlägg har hållit hög klass och föreslagit förändringar av den politik som vi drivit i över 40 år, och som har lett till de problem vi har. Men de flesta politiker, med justitieminister Gunnar Strömmer (M) i spetsen, vägrar ta av sig skygglapparna och diskutera alternativ till nolltoleranspolitiken. Och vissa debattörer driver samma linje som politikerna.

Till att börja med verkar alla debattörer, både de som vill behålla nolltoleransen och de som förespråkar avkriminalisering och legalisering, vara överens om att det är pengarna från narkotikamarknaden som är basen för de kriminella gängens ekonomi. Det är positivt att vi åtminstone är överens så långt. Follow the money är ofta en bra tumregel, och så även här.

Gängen tjänar pengar på annan brottslighet också, som bidragsfusk, bedrägerier och utpressning mot företag. Ingen påstår att en reformerad narkotikapolitik kommer trolla bort all gängkriminalitet med en fingerknäppning. Men narkotikapengarna är basen för mycket av den organiserade brottsligheten. Polisen uppskattar att det kan röra sig om så mycket som 10 miljarder om året bara på försäljning av cannabis som går rakt ner i de kriminellas fickor.

Knarkpengarna är grundfinansieringen som gör att unga killar slipper ta ett hederligt jobb, och istället kan glida runt i förorterna som kungar med skyddsväst och skjutvapen medan de funderar på hur de kan utvidga sin verksamhet till annan brottslighet. Så hur kan vi skruva åt den här pengakranen?

Nolltoleranssidan svarar att vi ska strypa tillgången på narkotika med tull och polis, eller strypa efterfrågan genom att polisen jagar (miss-)brukare, eller att efterfrågan ska försvinna genom statliga informationskampanjer och propaganda.

– Partyknarkandet måste få ett slut. Polisen måste få större resurser och direktiv att stoppa köparna, sa Nooshi Dadgostar (V) i samband med att hon tillträdde som partiledare 2020. Både ordet ”partyknarkare” och tanken att åtgärder mot narkotikabrukarna kan lösa gängproblemen har tyvärr bitit sig fast i det politiska etablissemanget, och blivit en bekväm ursäkt för dem att behålla skygglapparna på.

– Vi måste prata om knarkskam, sa Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima i en debatt härom veckan, och menade att lösningen på det eskalerande gängvåldet kopplat till droghandeln är att få dem som vill ta droger att skämmas så mycket att de låter bli.

De här förslagen låter tydligen bra för ett otränat öra, för ett antal debattörer har givit uttryck för samma tankar under de senaste veckorna.

Problemet är bara att det är exakt det vi har försökt med i mer än 40 år, och det har inte fungerat alls.

Den svenska polisen lagför redan fler narkotikabrukare än något annat EU-land i förhållande till befolkningen. Knarkskam, alltså stigmatisering av dem som använder narkotika, har varit en hörnsten i den svenska politiken sedan Nils Bejerots dagar. Det är är närmast obegripligt hur vuxna debattörer kan fortsätta upprepa samma mantra och tro att de kommer med något nytt.

Dessutom är fokuset på ”partyknarkare” fel i sig, om man menar personer som använder narkotika någon gång då och då i festliga sammanhang. Det är inte de som står för gängens stora intäkter från narkotika.

SVT publicerade i veckan en föredömlig kartläggning av dem som dömdes för ringa narkotikabrott 2021 och 2022. Expressen summerade kartläggningen under rubriken Siffrorna som slår hål på bilden av ”partyknarkare”:

Välmående partyknarkare lyfts ofta fram i den offentliga debatten som personerna som göder de kriminella gängen. Men en granskning av SVT visar att många av personerna som dömts för ringa narkotikabrott har en snittinkomst på högst 25 000 kronor – eller ingen alls.

– Det är absolut inte förvånande att det ser ut på det sättet. Den mesta narkotikan används av personer med narkotikaproblem och andra som använder varje dag, säger Björn Johnson, professor i socialt arbete.

Men oberoende av om köparna befinner sig på samhällets topp eller botten, tycks alla riksdagspartierna vara överens om att brukarjakt och stigmatisering av brukarna är rätt väg att knäcka gängen. Som om det var en ny idé som vi aldrig hade prövat förut.

När justitieminister Gunnar Strömmer (M) blev utfrågad om narkotikapolitik i förra veckans Agenda var det precis samma tongångar. Regeringen vill skärpa nolltoleranspolitiken ännu mer genom att göra det straffbart att försöka få tag på narkotika (även om man inte lyckas), och genom att chockhöja straffet till fängelse i minst sex månader för att sälja även små mängder narkotika. Drömmen lever vidare om att polisen kan skapa det narkotikafria samhället. Inget paradigmskifte där inte.

Kommer just den här skärpningen av jakten på vanliga brukare krossa eller ens försvaga gängen? Det finns det inget skäl att tro. Narkotikaforskaren Björn Johnson skriver i ett debattinlägg på Facebook:

Ett par saker förtjänar att påpekas. För det första har polisen under lång tid, ända sedan skärpningen av kriminaliseringen av eget bruk 1993, ägnat allt mer tid och kraft åt att lagföra personer för just den typen av brott (de ringa brotten utgörs främst av lagföringar för eget bruk och innehav för eget bruk). För det andra finns det inget samband mellan antalet lagföringar för ringa narkotikabrott och antalet lagföringar för allvarligare narkotikabrottslighet; det verkar alltså inte som att kriminaliseringen av eget bruk gör att polisen blir bättre på att ingripa mot andra narkotikabrott.

Den kraftiga ökning av gängvåldet som skett under den senaste tioårsperioden har alltså skett TROTS att polisen riktat allt mer uppmärksamhet mot gatunivån och brukarna.

Sex månaders obligatoriskt fängelse för brukare/missbrukare som säljer en liten mängd narkotika till en kompis riskerar dessutom att överbelasta rättsväsendet, så att mindre kraft kan läggas på att bekämpa den grova gängbrottsligheten. Aftonbladets Oisín Cantwell skriver i en krönika med titeln Agenda om narkotika var en bisarr upplevelse:

Kriminalvården har närmast snyftande påpekat att fängelserna redan är överfulla och att det krävs 800 miljoner i tillskott för att klara detta, medan andra remissinstanser har påpekat att reformen slår mot mycket bredare grupper än bara de kriminella gäng som politiken vill ta krafttag mot.

Men justitieminister Gunnar Strömmer verkar precis lika ointresserad som sin företrädare Morgan Johansson (S) av att lyssna på remissinstanser och expertmyndigheter om narkotikapolitiken, eller vad det skulle kunna finnas för alternativ. ”Okunskap är styrka” tycks vara även den här regeringens valspråk i narkotikafrågan, precis som tidigare regeringar.

Så medan skjutningarna fortsätter får gängen behålla intäkterna från narkotikamarknaden som ekonomisk bas för sin verksamhet.

Det är inte de som använder narkotika som ska skämmas över att gängen tjänar miljarder på att tillhandahålla droger. Brukarna har inte bett om att gängen skulle få monopol på den här marknaden. Det är något som politikerna har bestämt.

Om vi legaliserar cannabis och låter det säljas under kontrollerade former på Systembolaget förlorar de kriminella ett antal miljarder i inkomster varje år. Det kommer inte lösa alla problem, men det skulle vara en början. Men politikerna som har makten vägrar att utreda den saken, eller ens diskutera den på ett moget sätt.

Det är de politikerna som ska skämmas.

Läs gärna:

• Björn Johnson: Om regeringens skärpning av narkotikalagstiftningen
• Oisín Cantwell: Agenda om narkotika var en bisarr upplevelse
• Cannabis i Fokus: Kriminaliseringen av narkotika är ett enormt – och misslyckat – socialt experiment
• Cannabis i Fokus: Legalisera cannabis på rätt sätt