Hoppa till innehåll
Det är ord och inga visor när Christian Engström pekar med hela handen åt KD. ”För narkotikapolitiken kommer inte försvinna av sig själv från den politiska dagordningen.” Skriver han i denna veckas krönika!
När EU-parlamentarikern Sara Skyttedal (KD) kom med förslaget att se över den svenska narkotikapolitiken svarade partiledaren Ebba Busch med att starta ett inbördeskrig inom Kristdemokraterna för att försöka få tyst på Skyttedal. Även om det går att förstå partiledarens panikreaktion, var det kanske inte så välbetänkt av henne. Men Kristdemokraterna kan fortfarande ta sig ur sin narkotikapolitiska återvändsgränd utan att förlora ansiktet.
Bråket inom KD startade med att Sara Skyttedal skrev en debattartikel om att utreda avkriminalisering av narkotikabruk och legalisering av cannabis. Att avkriminalisera brukarna av tunga droger räddar liv, och att legalisera cannabis tar bort miljardintäkter från den organiserade brottsligheten. Det visar internationella erfarenheter från bland annat Portugal (avkriminalisering) och Kanada (legalisering). Skyttedal föreslog att vi ska utreda om det kan fungera så i Sverige också.
Men det var att svära i den kristdemokratiska kyrkan. Enligt Skyttedal själv var det inte bara partiledaren och partisekreteraren som försökte få tyst på henne, utan många andra partikamrater också. Både i privata samtal och offentligt tycks huvudspåret från partiet ha varit mer eller mindre förtäckta hot om att Skyttedal inte ska få kandidera i EU-valet 2024 om hon inte pudlar och håller tyst i narkotikafrågan.
Men ingen kristdemokrat har varit det minsta intresserad av att diskutera sakfrågan, i vart fall inte offentligt.
Kortsiktigt partitaktiskt kan man förstå ryggmärgsreflexerna från Ebba Busch och resten av KD:s partiledning. Det är fortfarande kontroversiellt att säga att avkriminalisering och legalisering skulle vara värt att prova. Att stå upp för en reformerad narkotikapolitik innebär politiska risker. När partier byter åsikt i en fråga sker det alltid under stor vånda.
Men samtidigt handlar politik inte bara om att klara sig genom nästa teveintervju utan att säga något intressant. Nu sitter Kristdemokraterna i regering, och Jakob Forssmed (KD) är socialminister. Då räcker det inte att bara hålla låg profil om regeringen ska ha en chans att bli omvald 2026. De måste styra landet också, och visa i handling att de kan lösa problem och inte bara prata.
Sverige har bland den högsta narkotikadödligheten i EU, och i särklass störst problem med kriminella gäng som skjuter och spränger i kamp om narkotikamarknaderna. Alla är överens om att narkotikapengarna driver gängvåldet. Då kan man tycka att det borde vara ganska självklart att vi undersöker om vi kan förbättra vår narkotikapolitik genom att titta på vad som fungerat i andra länder.
Det är vad Skyttedal föreslog i sin debattartikel hos DN och den efterföljande intervjun i SVT 30 minuter. Är det verkligen ett så vansinnigt förslag att det förtjänar att mötas av tystnad, fördömanden och hot om petning?
Nej, verkligen inte. Att undersöka alternativ till den repressiva narkotikapolitiken är en idé vars tid har kommit, både internationellt och i Sverige.
Kanada och ett tjugotal amerikanska delstater har redan legaliserat cannabis. Det har fungerat utmärkt, och ingen stat som har legaliserat har ångrat sig. I ett antal EU-länder – inklusive Tyskland – är samma sak på gång. Det är antagligen bara en tidsfråga innan EU börjar betrakta cannabis som en helt vanlig produkt som ska regleras som en del av den inre marknaden, precis som alkohol, tobak eller kaffe.
Och att något är på gång märks kanske ännu tydligare i Sverige, där narkotikadebatten nu ser helt annorlunda ut mot för bara några år sedan. Nu går det inte en vecka utan att det publiceras flera utmärkta debattinlägg och ledare som argumenterar för att utreda avkriminalisering och legalisering, precis som Skyttedal.
Och hon är inte ensam bland folkvalda politiker på riksnivå heller. I förra veckans krönika uppmärksammade jag sex riksdagsledamöter från SD, C och MP som vill utreda avkriminalisering av narkotikabrukarna. Och det var inte alla, visade det sig. Samma dag som krönikan publicerades kom en intervju med riksdagsledamoten Anna Starbrink (L), som ursprungligen hade rubriken Liberalerna: Regeringens narkotikapolitik är åt skogen:
Regeringen bygger vidare på den repressiva narkotikalagstiftningen med nya förslag på skärpta straff. Men Liberalerna vill egentligen se en total kursändring.
– Den restriktiva politiken är inte grundad på kunskap. Utred effekterna av kriminaliseringen av det egna bruket, säger riksdagsledamoten Anna Starbrink.
Om jag vore Jakob Forssmed – eller Ebba Busch – skulle Anna Starbrinks utspel att få alla varningsklockor att ringa. KD är på väg att måla in sig i ett hörn om de envisas med att hålla fast vid vår gamla narkotikapolitik samtidigt som de vägrar att ta debatten.
Anna Starbrinks utspel är extra intressant av två skäl. Dels för att hon betonar att det är Liberalerna som parti som vill se en utredning av avkriminalisering, inte bara hon själv. Men också för att Anna Starbrink är före detta sjukvårdsregionråd i Stockholm, och därför har stor vana av folkhälsopolitik. Hon kommer få många tillfällen att ställa frågor från riksdagens talarstol till socialministern.
– Kan socialministern förklara varför han inte vill utreda vår narkotikapolitik när vi har fyra gånger så hög narkotikadödlighet som EU-snittet? kan hon till exempel fråga om hon vill.
Och det kan inte socialministern förklara. Det framgick väldigt tydligt när Jakob Forssmed intervjuades i Agenda. Om planen är att ingen ska ställa den frågan under de tre och ett halvt år som är kvar till nästa val, då bör nog han och KD fundera på en ny plan.
För narkotikapolitiken kommer inte försvinna av sig själv från den politiska dagordningen. Inte så länge vi högst narkotikadödlighet och flest gängskjutningar i hela EU. Det politiska trycket för förändring kommer bara fortsätta öka.
Men när nöden är som störst är hjälpen som närmast. Jakob Forssmed, Ebba Busch och KD kan enkelt ta sig ur fällan de är på väg att fastna i, om de bara visar med lite enkel politisk fingerfärdighet.
Det enda som rebellerna på debattsidor och i riksdagen kräver, är att Jakob Forssmed och regeringen utreder argumenten för och emot avkriminalisering och legalisering. Tillsätt den utredningen! Att ta reda på fakta är aldrig fel, och innebär inte i sig att man lägger om någon politik. Bland annat är det vad KD tyckte innan valet när de var i opposition. Det är lätt att försvara internt.
Och när utredningen sen presenterar sitt resultat är det också utmärkt för både regeringen och KD. Då inträder plötsligt ett nytt läge, eftersom det då går att hävda att det finns nya fakta på bordet som inte var tillgängliga tidigare. Då är det ingen prestigeförlust att ett parti eller en regering tar till sig dessa nya fakta och förändrar sin politik efter dem.
Så Jakob Forssmed, tillsätt utredningen om narkotikapolitikens effekter och vad det finns för tänkbara alternativ! Det är inte bara vad landet behöver, utan också smart hantering av en het politisk potatis.
—
I väntan på utredningen, läs gärna
